var på bup idag.. Vi pratade om anmälan hon ska göra till soss om hur jag har det hemma, vilket jag inte tycker låter som en bra idé. Hon skickar dne mest för att de ska veta om hur jag har det. Sen ska de ringa hem till mamma och tala med henne och hon får även en kopia på änmälningbrevet som Anna skickar till soss (vilket jag också fick läsa). Jag blev orlolig av det som stod i brevet. Om det kan ta skada på mamma och hur det kommer bli mellan oss sen. Förmodligen ingen skillnad, vi pratar knappt nu heller.. Jag vill inte bo hos en forterfamilj och det vet Anna att jag vägrar göra. Jag vet heller inte om jag klarar av at bo själv när jag får chansen till det. Jag har inte skadat mig på ca en vecka nu och det betyder att jag har hållit det inne ganska länge. Men suget efter självskadning finns alltid där och när det blir såna här uppehåll så bli anfallen ofta värre än vad de skulle bli i vanliga fall. Jag får svårare att hålla mig ihop och ha kontroll över mig själv. Jag får balckouts och konentrations svårigheter. Idag på bup framgick det ganska tydligt för Anna att jag inte mår bra. V har inte pratat så mycket om självmordtankar och försök och sånt men idag såg hon hur nere jag var och hur allvarligt det verkade. Hon ställde som vanligt frågor om hur jag haft det och jag försökte svara å gått det gick. Det mesta svaren var negativa. Jag berättade om hur jag skulle vilja att mitt liv var och det är ju åklart bara önskedrömmar. "Du kommer aldrig att då det så.." och det vet jag ju redan. Jag vet judet. Att jag inte kan ändrå på hur jag ser ut, eller ändramin ituation hemma. Hon tror på förändring, jag tror på hopplöhet. Hon frågade om jag har haft jälvmordtankar på sitone och jag sa att jag har det ofta, till och från, och att jag alltid har haft det. Senare när hon såg hur dåligt jag mådde bestämde hon sig för att hämta läkaren som finn där. Jag tällde mig upp för att föröka pringa ut, men benen var inte tillräckligt starka för att bära mig ut genom dörren så jag fick stanna i rummet. Jag funderade på att krossa glaset om stod i förntret och få bort allting, men jag skakade för mycket för att kunna hålla ett ordentligt grepp om någonting. När Anna kom tillbaka tod jag vid fönstret och tittade ut. Jag orkade inte titta henen i ögonen eller ända mig om. Hon sa att läkaren var upptagen men att hon skulle komma snart. Jag var rädd. Jag ville inte prata med någon läkare. Jag ville inte att hon skulle bedömma om jag kan orka igenom dagen eller inte. Jag fick först fylla i något måendepapper med 100 frågot om olika saker mellan aldrig, ofta, alltid. När jag var klar gock Anna för att göra en uträkning på svaren och medan jag väntade på att Anna och läkaren skulle komma tillbaka så fick jag sitta och rita. jag är bara så trött... Tiden verkade ha stannat. Jag ville bara sova. tårarna låg på ögonkanten. Inte ens de orkade röra på sig nerför mitt spruckna ansikte. När Anna och läkaren tillslut kom skakade jag genat av mig tårarna. Hon tog mig i handen, sa hej och tittade allvarligt på mig. "Anna säger att du inte mår bra.." Jag kunde bara nicka till svar. Jag var så rädd. Hon ställde mest frågot om hur ofta jag får självmordtankar, om mina impulser, när jag senast skadade mig, hur jag skadar mig, hur jag försöker ta mitt liv, varför etc.. Jag tittade mest ner i mitt ritblock där det, utan jag märkte nåt, hade bildats en guppig yta av tårarna som bedövade mitt ansikte. Figuren jag kissade på blev uddig och jag kunde inte urskilja vem som var vem av Anna och läkaren. Medicinering... Jag kunde inte få det just nu efterom det finns risk att jag ska stoppa i mig hela burken. Jag får vänta tills de hittar någon som kan sköta om min medicin mot ångesten. Läkaren var också orolig att om jag började ta dem så kunde min ångest påverkas mer från början och fetersom jag är så dålig nu kunde jag inte få dem med risk att det kulle bli ännu värre. Så jag får vänta... DBT tog de upp igen också.. Anna berättade att jag inte var villig att ändra på mitt schema för att åka till Umeå en gång i veckan. Jag ville fortfarande inte det. De frågade om jag var villig att prata med någon därifrån och höra hur det är egentligen, för Anna vet inte å mycket ingående om det. Jag gick med på att åka dit och träffa någon, och vi får se bär det blir. Det får jag också vänta på. De pratade om att kanske öka mina besök till två gånger i veckan istället och föröka göra hemringningar så de vet hur jag mår och så de är säkra på att jag inte tar livet av mig. Imorgon ringer en från bup i skolan om ska kolla hur jag mår under dagen. De sa att om jag mår dåligt så kan jag gå upp till dem och prata, men jag vet inte om jag orkar ta mig dit upp ifall jag får en attack. De ska kanske ringa i helgen också eftersom de anser att jag är å instabil just nu, och de lät väldigt oroliga över mina tankar och vad de kan leda till.. Jag orkar inte just nu... Jag vill ramla och slå i skallen så jag hamnar i koma. Jag vill inte dö, fattar de inte det? Jag vill inte behöva känna mer. Jag vill bara bort...

jag vill att du ska ha det bra. men livet är orättvist. Och dumt.