October
Wednesday 17 September 2008 photo 1/1
|
YOU KNOW I'M ASKING ALL THESE QUESTIONS
I måndags när jag så påkommet blev sjuk, prioriterade jag ändå soss behov mer än mina.
Jag verkligen motsäger det jag vill och tänker, visst gör jag?
Jag hade två nya kontakter igen som man fick dra, med lite kortfattning, samma visa igen.
Det var den där dåliga stämningen på stället igen, och när de hämtade mig i väntrummet tog de mig till ett helt nytt ställe. Jag trodde verkligen inte att jag inte hade varit överallt vid det här laget.
Jag fick svar att de har hittat en lägenhet åt mig, och jag ska få kolla på den om ett antal veckor. Wow..
Things are changing.
När jag förkylt steg in i väntrummet fick jag då se något som jag inte alls hade förväntat mig. Hon satt där, liten och utmärglad i soss solblekta soffor.
Jag har inte sett dig på flera år, knappt tänkt en tanke om dig på evigheter. Men ändå satt du där, förändrad, men som att ingenting hade hänt.
Men saker hade hänt, och visst hade vi båda ändrat oss på utsidan, men vi var båda annorlunda på insidan.
Tydligen hade tiden dragit med oss båda, och nu satt vi i samma stol på soss och pratade med kontakt efter kontakt om allt som inte omvärlden är nöjd med.
Ditt hår var färgat mörkt, ditt smink rann ner i linjer nerför ditt ansikte och i din läpp klamrade ett smycke sig fast. Vi har mycket mer gemensamt nu.
Du hade rymt från det där behandlingshemmet.
Droger
Hur kan det ordet förekomma runt dig? Du som var så liten och oskyldig. jag trodde du hade ett bra liv.
Men det var väl vad folk tänkte om mig också..
Jag minns den dagen du fick diabetes. Du var trött och sliten och förstod inte mycket.
Nu satt du där med samma uttryck, men inte med samma åkomma. Hudiksvalls mil hade du lämnat bakom dig, och nu hade de hittat dig.
Jag ville hålla om dig, och säga att allt kommer bli bra även om soss håller alldeles för hårt. Stryka bort det där flyende håret från ditt ansikte, för att se om ditt gamla jag fortfarande bodde där inne någonstans.
Du var vacker trots att livet hade jagat ur allt hopp ur dig.
"De fångade oss och nu sitter de där inne och utreder." Hon nickade mot ett välbekant samtalsrum där flera personer satt och pratade med dörren på glänt. Deras allvarliga toner bullrade runt i korridoren bland allt damm och mina bekymmer kändes bara som värdelöshet.
Jag trodde så mycket om henne. Fosterfamilj, droger, rymning, soss. Så mycket jag inte kunnat ana. Så mycket jag inte hade sett.
Jag blev hämtad av min nya kontakt alldeles för fort. Jag ville prata mer. Jag kunde ju inte förstå vad tiden gjort mot dig. Men hon drog med mig bort genom en annan korridor.
Jag vände mig om och kollade dig i ögonen en sista gång. Hon grät och smålog när dörren stängdes. Jag visste att jag kanske aldrig mer skulle få se dig.
Vi är samma du och jag.
I måndags när jag så påkommet blev sjuk, prioriterade jag ändå soss behov mer än mina.
Jag verkligen motsäger det jag vill och tänker, visst gör jag?
Jag hade två nya kontakter igen som man fick dra, med lite kortfattning, samma visa igen.
Det var den där dåliga stämningen på stället igen, och när de hämtade mig i väntrummet tog de mig till ett helt nytt ställe. Jag trodde verkligen inte att jag inte hade varit överallt vid det här laget.
Jag fick svar att de har hittat en lägenhet åt mig, och jag ska få kolla på den om ett antal veckor. Wow..
Things are changing.
När jag förkylt steg in i väntrummet fick jag då se något som jag inte alls hade förväntat mig. Hon satt där, liten och utmärglad i soss solblekta soffor.
Jag har inte sett dig på flera år, knappt tänkt en tanke om dig på evigheter. Men ändå satt du där, förändrad, men som att ingenting hade hänt.
Men saker hade hänt, och visst hade vi båda ändrat oss på utsidan, men vi var båda annorlunda på insidan.
Tydligen hade tiden dragit med oss båda, och nu satt vi i samma stol på soss och pratade med kontakt efter kontakt om allt som inte omvärlden är nöjd med.
Ditt hår var färgat mörkt, ditt smink rann ner i linjer nerför ditt ansikte och i din läpp klamrade ett smycke sig fast. Vi har mycket mer gemensamt nu.
Du hade rymt från det där behandlingshemmet.
Droger
Hur kan det ordet förekomma runt dig? Du som var så liten och oskyldig. jag trodde du hade ett bra liv.
Men det var väl vad folk tänkte om mig också..
Nu satt du där med samma uttryck, men inte med samma åkomma. Hudiksvalls mil hade du lämnat bakom dig, och nu hade de hittat dig.
Du var vacker trots att livet hade jagat ur allt hopp ur dig.
"De fångade oss och nu sitter de där inne och utreder." Hon nickade mot ett välbekant samtalsrum där flera personer satt och pratade med dörren på glänt. Deras allvarliga toner bullrade runt i korridoren bland allt damm och mina bekymmer kändes bara som värdelöshet.
Jag trodde så mycket om henne. Fosterfamilj, droger, rymning, soss. Så mycket jag inte kunnat ana. Så mycket jag inte hade sett.
Jag blev hämtad av min nya kontakt alldeles för fort. Jag ville prata mer. Jag kunde ju inte förstå vad tiden gjort mot dig. Men hon drog med mig bort genom en annan korridor.
Jag vände mig om och kollade dig i ögonen en sista gång. Hon grät och smålog när dörren stängdes. Jag visste att jag kanske aldrig mer skulle få se dig.
Comment the photo
Ett borde kanske?
Carro, du måste tamejfan skriva en bok. Man blir helt fast i ditt skrivande och man vill bara läsa mer, och när det tar slut blir man sur över att du inte har skrivit ÄNNU mera :P Jag skulle köpa ALLA dina böcker, och skryta om att jag känner dig i så fall :D Heja Carro :) Mys på dig stumpan! <3
jag skanar dina tokigheter, och din humor!
<3
Då kan vi gå skoljoggen tillsammans. Du skriver jättefint och berörande som vanligt.
Kramar!
<3
14 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ettlitetpervo/267835498/
Visa toppen
Show footer