October
Wednesday 1 October 2008 photo 1/1
|
IF I WAS YOU WE'D GET THROUGH
Nivån var inte hög kan jag tala om för er, när jag begav mig till lägenhetsområdet.
Jag hade Josefine med mig. Hon var en stor trygghet i områden som jag inte vet mycket om.
Men det vet hon.
Jag har lärt mig att förvänta mig det värsta. Jag höll tummarna för att det inte skulle vara klaustrofobiskt och alldeles för solblekt. (Med soss egna smak när det gäller deras väntrum så vet man ju aldrig var man ska förvänta sig.)
Vi körde ut från stan och stannade bilen på en grusgård till ett ljusgult lägenhetshus.
"Du kan bo här, du kan bo här, du kan bo här..." viskade jag för mig själv.
Trapphuset luktade sådär bekant, instängd kattlåda och sten.
En trappa upp och jag fick syn på en dörr utan namn.
Vår destination.
Jag höll andan när de satte nyckeln i låset. Dörren gick upp och jag tog vad som vart mitt första kliv in i ett, vad som kan bli, nytt scenario.
Det första jag fick syn på var köket. Det var inte en orimlig kokvrå, utan lagom stor för att ha ett köksbord och några stolar.
De gula, solblekta väggarna var väl kanske inte det bästa valet, men det fungerade. Det var rymligt och rätt så mysigt (med min estetiska hjärna så såg jag genast potential).
Vi tog sedan en titt in i rummet.
Väggarna hade en ljusgrå tapet, det var trägolv (inget mer jävla hudfärgat linoleumgolv!) och det fanns två stora och ljusa fönster.
Längst ner i rummet fanns även en balkong, vilket var det bästa av allt! Den var lagom stor med utsikt mot vattnet och skogen. Eftermiddagssol hade det också.Jag behövde inte heller känna skräck över någon marknivå, som nu.
Jag ville verkligen ha en balkong, och att det fanns gjorde hela lägenheten boelig. Och även fast rummet hade lite fläckar på väggarna så var det lagom för mig. Jag hade krävt mycket mindre än så.
Det var inte klaustrofobiskt och inte för stort.
Josefine sa att man kan ansöka om att få tapetsera om pga. fläckarna, så om jag får det vore det ju positivt.
Jag var oerhört glad att ha henne där. Utan henne vet jag inte vart jag skulle ha tagit vägen. Hon visste vad hon pratade om och bara det att hon ställde upp hyser jag en oerhörd tacksamhet till.
Det blir kanske bra det här..
Hallen hade svängrum och mer än nog med förvaring.
Hallhylla, javisst! Speglar, krokar, titthål och brevinkast. Det såg faktiskt väldigt bra ut.
Det saknades bara att det skulle finnas en tegelvägg och alkov (något jag alltid velat ha).
Badrummet var väl det enda som jag var lite smått fundersam över. Det var inte för litet, men själva anordningen var skum. Men det är något jag kan leva med (Jag känner mig verkligen desperat nu).
Jag kan bara säga att jag är rimligt nöjd med lägenheten.
Anna-Karin sa att jag inte ska börja orora mig över möbler, buss eller det andra nu.
Jag vet att jag måste fokusera på om jag är beredd att satsa på den där lägenheten. Jag har till nästa vecka att tänka lite löst på det, sen ska vi prata om det hela.
Sen får vi se.
Jag hoppas, hoppas, hoppas att det kan fungera den här gången.
Jag hoppas att jag klarar det här.
Både för min framtid och mitt nu.
Jag ser fram emot att inreda den som jag vill. Jag har drömt om en egen lägenhet sen jag var tolv, och den var faktiskt som jag skulle kunna tänka mig min första lägenhet.
Det är alltid kul att köpa möbler, och att sticka till Lagerhouse för att shoppa småprylar är ren kärlek!
Min mat, min balkong, mitt badrum, ensamhet! Ljuva fördelar.
Jag vill knappt tänka på nackdelarna eftersom att lägenheten var över mina förväntningar.
Jag vet att det är ett boeligt ställe (minus några av husen en bit bort), men problemet ligger fortfarande i mig, min ångest och mina rutiner.
Det kommer fucka upp sig. Jag kommer isolera mig.
Men fan om det funkar! Kom hit, kom hit! Fan vad jag ska umgås till en början. Efter 10 år av att inte kunna ta hem någon så ska filmkvällar vistas hemma hos mig. Och om ni hälsar på och somnar i soffan är ni mer än välkomna att stanna hur länge ni vill.
Jag vill ha mitt eget liv, och om jag nu ska isolera mig vill jag fan göra det på ett bra ställe!
(p.s. bilder från lägenheten finns på min blogg: ettstortallvar.blogg.se)
Jag hade Josefine med mig. Hon var en stor trygghet i områden som jag inte vet mycket om.
Men det vet hon.
Jag har lärt mig att förvänta mig det värsta. Jag höll tummarna för att det inte skulle vara klaustrofobiskt och alldeles för solblekt. (Med soss egna smak när det gäller deras väntrum så vet man ju aldrig var man ska förvänta sig.)
Vi körde ut från stan och stannade bilen på en grusgård till ett ljusgult lägenhetshus.
"Du kan bo här, du kan bo här, du kan bo här..." viskade jag för mig själv.
Trapphuset luktade sådär bekant, instängd kattlåda och sten.
En trappa upp och jag fick syn på en dörr utan namn.
Vår destination.
Jag höll andan när de satte nyckeln i låset. Dörren gick upp och jag tog vad som vart mitt första kliv in i ett, vad som kan bli, nytt scenario.
Det första jag fick syn på var köket. Det var inte en orimlig kokvrå, utan lagom stor för att ha ett köksbord och några stolar.
De gula, solblekta väggarna var väl kanske inte det bästa valet, men det fungerade. Det var rymligt och rätt så mysigt (med min estetiska hjärna så såg jag genast potential).
Vi tog sedan en titt in i rummet.
Väggarna hade en ljusgrå tapet, det var trägolv (inget mer jävla hudfärgat linoleumgolv!) och det fanns två stora och ljusa fönster.
Längst ner i rummet fanns även en balkong, vilket var det bästa av allt! Den var lagom stor med utsikt mot vattnet och skogen. Eftermiddagssol hade det också.Jag behövde inte heller känna skräck över någon marknivå, som nu.
Jag ville verkligen ha en balkong, och att det fanns gjorde hela lägenheten boelig. Och även fast rummet hade lite fläckar på väggarna så var det lagom för mig. Jag hade krävt mycket mindre än så.
Det var inte klaustrofobiskt och inte för stort.
Josefine sa att man kan ansöka om att få tapetsera om pga. fläckarna, så om jag får det vore det ju positivt.
Jag var oerhört glad att ha henne där. Utan henne vet jag inte vart jag skulle ha tagit vägen. Hon visste vad hon pratade om och bara det att hon ställde upp hyser jag en oerhörd tacksamhet till.
Det blir kanske bra det här..
Hallen hade svängrum och mer än nog med förvaring.
Hallhylla, javisst! Speglar, krokar, titthål och brevinkast. Det såg faktiskt väldigt bra ut.
Det saknades bara att det skulle finnas en tegelvägg och alkov (något jag alltid velat ha).
Badrummet var väl det enda som jag var lite smått fundersam över. Det var inte för litet, men själva anordningen var skum. Men det är något jag kan leva med (Jag känner mig verkligen desperat nu).
Jag kan bara säga att jag är rimligt nöjd med lägenheten.
Anna-Karin sa att jag inte ska börja orora mig över möbler, buss eller det andra nu.
Jag vet att jag måste fokusera på om jag är beredd att satsa på den där lägenheten. Jag har till nästa vecka att tänka lite löst på det, sen ska vi prata om det hela.
Sen får vi se.
Jag hoppas, hoppas, hoppas att det kan fungera den här gången.
Jag hoppas att jag klarar det här.
Både för min framtid och mitt nu.
Jag ser fram emot att inreda den som jag vill. Jag har drömt om en egen lägenhet sen jag var tolv, och den var faktiskt som jag skulle kunna tänka mig min första lägenhet.
Det är alltid kul att köpa möbler, och att sticka till Lagerhouse för att shoppa småprylar är ren kärlek!
Min mat, min balkong, mitt badrum, ensamhet! Ljuva fördelar.
Jag vill knappt tänka på nackdelarna eftersom att lägenheten var över mina förväntningar.
Jag vet att det är ett boeligt ställe (minus några av husen en bit bort), men problemet ligger fortfarande i mig, min ångest och mina rutiner.
Det kommer fucka upp sig. Jag kommer isolera mig.
Men fan om det funkar! Kom hit, kom hit! Fan vad jag ska umgås till en början. Efter 10 år av att inte kunna ta hem någon så ska filmkvällar vistas hemma hos mig. Och om ni hälsar på och somnar i soffan är ni mer än välkomna att stanna hur länge ni vill.
Jag vill ha mitt eget liv, och om jag nu ska isolera mig vill jag fan göra det på ett bra ställe!
(p.s. bilder från lägenheten finns på min blogg: ettstortallvar.blogg.se)
Comment the photo
Får man fråga vars du ska flytta? Kommer du komma på KU nån gång?:) Miss you <3
Det är väl ganska mycket krångel med egen lägenhet. Egentligen vill jag bo hemma så länge som möjligt, men nu funkar inte det :/
Och jag får tårar i ögonen av att läsa detta. Jag visste inte att det betydde så mkt att jag följde med.
Jag håller med om badrummet, mysko sak där. Jag skulle själv inte kunna klara av det.
Och inte för att vara elak, utan för att vara realistisk, så kommer du tyvärr inte kunna möblera hela lägenheten precis som du vill.
Varför skulle jag inte kunna möblera det som jag vill? det är väl inte de som bestämmer om hur jag ska ha det?
Då kan vi sitta på balkongen på somrarna och dricka the` och leva! Eller dricka the när som helst.Vilken tur att lägenheten var överförväntningarna och jättefin bild!
Den där koftan är så fin :)
Du är finfin och jag blir glad av dig.
PUSS
och ja..koftan är rena drömmen :D
tycker om dig
<3
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ettlitetpervo/274130693/
Visa toppen
Show footer