October
Thursday 9 October 2008 photo 1/1
|
I'VE GOT A BIKE, YOU CAN RIDE IT OF YOU LIKE
Jag behöver din kyla nu.
Jag lyssnar på Mhz med Modwheelmood och allting bara rasar samman.
Ja, det känns verkligen på riktigt nu. Och jag vill inte skylla det hela på hösten,
men det känns så himla typiskt.
Alla förhoppningar jag hade om lägenheten är borta. Nu ser jag bara problemen.
Går det att rensa ur?
Ingen lista på alla problem kan få mig att greppa kontrollen över det den här gången.
Veckans bultande från mitt hjärta är ojämnt. Det bultar hårt som att det vill ta sig ut.
Det är påväg att ge upp nu. Och det är även jag.
Jag fyller år imorgon visst? Den där dagen då man inte borde känna sig ensam.
Men hur kan en dag som tar mig ett år närmare allvaret
göra mig mindre ensam?
Och den här gången känns det tyngre än någonsin.
Jag kanske inte gillar att fylla år, men jag klarar inte av att vara ensam då.
Jag vill ändå ha sällskap, och det här året är ingen där.
Det enda förslaget jag fick var att fira med mamma och mormor,
men jag spyr hellre galla än att sätta ångesten på prov.
Så det blir en ensam dag. Les Jours tristes.
Jag mår bara inte bra när jag tänker på något just nu. Inte mycket kan få mig att se saker ljusare.
Jag har så jävla ont i magen.
"Vad är det för fel på dig?" Hon anklagar mig för den jag är
och får mig att hata mig själv för hur jag känner.
Allting har alltid varit mitt fel, och hon vill bara tvinga fram den fina flickan ur mig.
Det gör fittigt ont. När allting man gör bara är fel, och man måste tvinga tillbaka tårarna när folk kallar en hora så känner jag att den här världen inte är värd att kämpa för.
Felet i mitt huvud försvinner inte bara för att jag pratar lite. Bara för att hon tror att man går till bup en gång, bekänner ens hemligheter och blir frisk.
Klart som fan att det sitter kvar i psyket, men jag vill inte tillåta det att styra mitt liv.
Jag har nu viftat med händerna i 17 år.
Skrikigt så högt jag kunnat i 17 jävla år. Och varje gång går jag på det. Jag faller för lögnerna.
Det är såhär det blir om man tänker för mycket.
Jag har haft så mycket att bekymra mig om att jag glömt bort att sova.
Eller förtränger jag det? Förtränger jag att jag har behov som alla andra?
Hon skriker alltid att hon inte begriper sig på mig, men fan
det gör ju i helvete inte jag heller!
Jag ber att saker ska gå i uppfyllelse och förändras.
Jag gräver i hjärnan efter svar tills bara galla kommer upp.
Min kropp skriker efter hjälp.
Jag tror att min kropp börjar lägga av. Jag har yrsel och skakningar hela tiden och inatt höll jag på att svimma.
Ångesten tar i med hårdhandskarna.
Så länge mina ben kan bära min kropp så är jag nöjd.
Men jag blir aldrig nöjd för de bär inte.
De brister liksom du.
Vi borde läggas in på hem.
Jag vill ha det som han sjunger om i Mhz:
"My friend, beware. Nothing will last. I'll stay right here."
Jag känner hur jag bryts och hur min hjärna försöker bygga upp det hela igen.
För det är så det är. När något går fel sätter man på ett plåster
och går vidare.
Men jag fungerar inte så. jag fortsätter bara att gå omkring i min brutna kropp,
för nu har allt gett upp.
Min hjärna måste ständigt trycka på röda knappen.
Hon som inte är van vid kritik tar den hårdare när hon väl får den. Vi som är vana,
vi lär oss att ignorera den.
Men jag fortsätter som fan fortfarande att ta emot det lika hårt. Jag bryr mig alldels för mycket om vad ni tycker.
Trots alla medel vi har för att hålla oss friska så tränger saker igenom ändå.
Forskare har kommit fram till att för varje nedsättande kommentar vi får, så behöver vi 40 för att glömma det.
Vi är patetiska.
Och efter det här så kommer ändå min födelsedag, hur mycket jag än stretar emot.
Jag hatar mina 17 år, och nu är jag bara fast i ett mellanting.
Jag önskade mig bara att saker kunde få fixa sig och att jag kunde få må bra bara en dag.
Men jag har inte ens ljus att blåsa ut så att jag kan önska mig något.
Jag behöver din kyla nu.
Jag lyssnar på Mhz med Modwheelmood och allting bara rasar samman.
Ja, det känns verkligen på riktigt nu. Och jag vill inte skylla det hela på hösten,
men det känns så himla typiskt.
Alla förhoppningar jag hade om lägenheten är borta. Nu ser jag bara problemen.
Går det att rensa ur?
Ingen lista på alla problem kan få mig att greppa kontrollen över det den här gången.
Veckans bultande från mitt hjärta är ojämnt. Det bultar hårt som att det vill ta sig ut.
Det är påväg att ge upp nu. Och det är även jag.
Jag fyller år imorgon visst? Den där dagen då man inte borde känna sig ensam.
Men hur kan en dag som tar mig ett år närmare allvaret
göra mig mindre ensam?
Och den här gången känns det tyngre än någonsin.
Jag kanske inte gillar att fylla år, men jag klarar inte av att vara ensam då.
Jag vill ändå ha sällskap, och det här året är ingen där.
Det enda förslaget jag fick var att fira med mamma och mormor,
men jag spyr hellre galla än att sätta ångesten på prov.
Så det blir en ensam dag. Les Jours tristes.
Jag mår bara inte bra när jag tänker på något just nu. Inte mycket kan få mig att se saker ljusare.
Jag har så jävla ont i magen.
"Vad är det för fel på dig?" Hon anklagar mig för den jag är
och får mig att hata mig själv för hur jag känner.
Allting har alltid varit mitt fel, och hon vill bara tvinga fram den fina flickan ur mig.
Det gör fittigt ont. När allting man gör bara är fel, och man måste tvinga tillbaka tårarna när folk kallar en hora så känner jag att den här världen inte är värd att kämpa för.
Klart som fan att det sitter kvar i psyket, men jag vill inte tillåta det att styra mitt liv.
Jag har nu viftat med händerna i 17 år.
Skrikigt så högt jag kunnat i 17 jävla år. Och varje gång går jag på det. Jag faller för lögnerna.
Det är såhär det blir om man tänker för mycket.
Jag har haft så mycket att bekymra mig om att jag glömt bort att sova.
Eller förtränger jag det? Förtränger jag att jag har behov som alla andra?
Hon skriker alltid att hon inte begriper sig på mig, men fan
det gör ju i helvete inte jag heller!
Jag ber att saker ska gå i uppfyllelse och förändras.
Jag gräver i hjärnan efter svar tills bara galla kommer upp.
Min kropp skriker efter hjälp.
Jag tror att min kropp börjar lägga av. Jag har yrsel och skakningar hela tiden och inatt höll jag på att svimma.
Ångesten tar i med hårdhandskarna.
Så länge mina ben kan bära min kropp så är jag nöjd.
Men jag blir aldrig nöjd för de bär inte.
De brister liksom du.
Vi borde läggas in på hem.
Jag vill ha det som han sjunger om i Mhz:
"My friend, beware. Nothing will last. I'll stay right here."
Jag känner hur jag bryts och hur min hjärna försöker bygga upp det hela igen.
För det är så det är. När något går fel sätter man på ett plåster
och går vidare.
Men jag fungerar inte så. jag fortsätter bara att gå omkring i min brutna kropp,
för nu har allt gett upp.
Min hjärna måste ständigt trycka på röda knappen.
Hon som inte är van vid kritik tar den hårdare när hon väl får den. Vi som är vana,
vi lär oss att ignorera den.
Men jag fortsätter som fan fortfarande att ta emot det lika hårt. Jag bryr mig alldels för mycket om vad ni tycker.
Trots alla medel vi har för att hålla oss friska så tränger saker igenom ändå.
Forskare har kommit fram till att för varje nedsättande kommentar vi får, så behöver vi 40 för att glömma det.
Jag hatar mina 17 år, och nu är jag bara fast i ett mellanting.
Jag önskade mig bara att saker kunde få fixa sig och att jag kunde få må bra bara en dag.
Men jag har inte ens ljus att blåsa ut så att jag kan önska mig något.
Comment the photo
Och du har rätt. Det är svårt. När man är van vid saker stannar man fotast där fats man vet att det är dåligt. Men hjärnan tror att det är det bästa och tryggaste, och då blir man bara rädd för att må bra.
kram
Det sliter verkligen i mig av att läsa det här. Jag önskar dig ju all lycka i världen, men jag vet att det ärouppnåeligt, men lite kan jag iaf försöka att ge dig.
Det är bara säga till om du behöver en kram, så kommer jag så fort jag kan. <3<3<3
Väldigt fint skrivet (som vanligt), sexig och müsig bild dessutom ^^
Kramar <3
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ettlitetpervo/277687862/
Visa toppen
Show footer