October
Monday 27 October 2008 photo 1/1
|
HA-HA-HA
Okej, nu är det svårt.
Jag darrar om jag ska erkänna. Jag är jätte rädd, rädd för allt.
Och nu erkänner jag, hur svårt allting egentligen är...
Jag spränger hela vardagen full med hål.
Jag läste en flickas blogg häromdagen.
Hon skrev om hur livet inte hade mening längre och hur hon bara hade gett upp.
Jag bläddrade genom hennes inlägg, läste flera månader bara på några minuter.
Det var sorgligt att se det framför sig.
Det skrämmer mig hur folk tappar lusten för livet.
Jag är också livrädd. Livrädd för allt.
Livrädd för lyckan, livrädd för olyckan, livrädd för döden, livrädd för livet.
Jag är livrädd för att leva men dödsrädd för att dö.
Jag är verkligen fast den här gången.
Varje kväll, precis ögonblicket innan jag somnar, lovar jag mog själv att när jag vaknar så ska jag bli en bättre människa.
Varje morgon har jag glömt det.
Jag vill så gärna vara någon annan. Någon som tar vara på den här inspirationen och ångesten bättre än jag.
Jag känner mig patetiskt när jag tänker på att jag bara kan få ut en liten del inspiration genom en maskin.
Jag målar inte längre - orkar inte anstränga mig. Jag skriver aldrig i min dagbok längre. Jag har bara de här stunderna i bloggen som jag ändå inte verkar få något ut av.
Vem läser då? Vem bryr sig ett skit hur det går för mig och min lägenhet eller för mig att göra engelskaläxan?
Varför spenderar jag min enda lilla sketna tid med att lägga upp mitt liv på internet? Varför gör vi alla det?
Vad är det för mening med att ropa ut sina hjälp i en rymd där ingen ändå kan höra det?
Alla har väl en blogg nuförtiden. Alla har en bilddagbok och tävlar om vem som får flest kommentarer eller har flest bevakare.
Är det vad livet ska handla om? Man går hem och mår dåligt för att ingen uppskattar ens bilder, texter eller vad det nu kan vara.
Ska den här andra delen av världen behöva vara lika kall och hård som den vi alla flyr från genom internet?
Jag önskar alltid att när jag har vaknat och glömt det där löftet, så ska jag kolla min blogg och se att någon har påminnt mig om det jag egentligen borde vara.
Önskar att någon verkligen har förstått vad jag menat.
Jag börjar tappa tron på att en sån person går att finna här i nätet av falskhet.
Hur hårt och kallt detta samhälle än blir, så verkar det ändå finnas finare männsikor där än på det här stället.
För man verkar, trots allt, inte kunna göra sig förstådd med bokstäver, utan bara med ljud.
Trots allt detta kan det vara en trygghet att dölja sitt riktiga jag bakom en skärm.
Tangentbordet verkar göra det lättare att vara sig själv. På internet kan vi vara hur smala och vackra vi vill.
I verkligheten orkar jag inte dölja allt det internet inte ska få se.
Jag går omkring med öppna armar, vilket folk ofta ser som ett desperat rop efter uppmärksamhet. Men jag ska få visa mina sår lika tydligt som en kille får bära upp en blåtira stolt efter ett slaggsmål.
Jag vill inte behöva pudra mina ärr bara för att jag är för ful för eran självsäkerhet.
För de vet inte, och jag har slagsmål med mig själv.
Det ser förjävligt ut, och det gör förbannat ont också.
Har ni någonsin slagits med er själva? Som att påminna sig själv om att man fortfarande känner, att man fortfarande finns.
Man skapar sig sjäv.
Jag gör det utan vilje. Jag föddes utan självkontroll.
Jag lovar att du gjorde det också.
Jag darrar om jag ska erkänna. Jag är jätte rädd, rädd för allt.
Och nu erkänner jag, hur svårt allting egentligen är...
Jag spränger hela vardagen full med hål.
Jag läste en flickas blogg häromdagen.
Hon skrev om hur livet inte hade mening längre och hur hon bara hade gett upp.
Jag bläddrade genom hennes inlägg, läste flera månader bara på några minuter.
Det var sorgligt att se det framför sig.
Det skrämmer mig hur folk tappar lusten för livet.
Jag är också livrädd. Livrädd för allt.
Livrädd för lyckan, livrädd för olyckan, livrädd för döden, livrädd för livet.
Jag är livrädd för att leva men dödsrädd för att dö.
Jag är verkligen fast den här gången.
Varje kväll, precis ögonblicket innan jag somnar, lovar jag mog själv att när jag vaknar så ska jag bli en bättre människa.
Varje morgon har jag glömt det.
Jag vill så gärna vara någon annan. Någon som tar vara på den här inspirationen och ångesten bättre än jag.
Jag känner mig patetiskt när jag tänker på att jag bara kan få ut en liten del inspiration genom en maskin.
Jag målar inte längre - orkar inte anstränga mig. Jag skriver aldrig i min dagbok längre. Jag har bara de här stunderna i bloggen som jag ändå inte verkar få något ut av.
Vem läser då? Vem bryr sig ett skit hur det går för mig och min lägenhet eller för mig att göra engelskaläxan?
Varför spenderar jag min enda lilla sketna tid med att lägga upp mitt liv på internet? Varför gör vi alla det?
Vad är det för mening med att ropa ut sina hjälp i en rymd där ingen ändå kan höra det?
Alla har väl en blogg nuförtiden. Alla har en bilddagbok och tävlar om vem som får flest kommentarer eller har flest bevakare.
Är det vad livet ska handla om? Man går hem och mår dåligt för att ingen uppskattar ens bilder, texter eller vad det nu kan vara.
Ska den här andra delen av världen behöva vara lika kall och hård som den vi alla flyr från genom internet?
Jag önskar alltid att när jag har vaknat och glömt det där löftet, så ska jag kolla min blogg och se att någon har påminnt mig om det jag egentligen borde vara.
Önskar att någon verkligen har förstått vad jag menat.
Jag börjar tappa tron på att en sån person går att finna här i nätet av falskhet.
Hur hårt och kallt detta samhälle än blir, så verkar det ändå finnas finare männsikor där än på det här stället.
För man verkar, trots allt, inte kunna göra sig förstådd med bokstäver, utan bara med ljud.
Trots allt detta kan det vara en trygghet att dölja sitt riktiga jag bakom en skärm.
Tangentbordet verkar göra det lättare att vara sig själv. På internet kan vi vara hur smala och vackra vi vill.
I verkligheten orkar jag inte dölja allt det internet inte ska få se.
Jag går omkring med öppna armar, vilket folk ofta ser som ett desperat rop efter uppmärksamhet. Men jag ska få visa mina sår lika tydligt som en kille får bära upp en blåtira stolt efter ett slaggsmål.
Jag vill inte behöva pudra mina ärr bara för att jag är för ful för eran självsäkerhet.
För de vet inte, och jag har slagsmål med mig själv.
Det ser förjävligt ut, och det gör förbannat ont också.
Har ni någonsin slagits med er själva? Som att påminna sig själv om att man fortfarande känner, att man fortfarande finns.
Man skapar sig sjäv.
Jag gör det utan vilje. Jag föddes utan självkontroll.
Jag lovar att du gjorde det också.
Comment the photo
Ingen bryr sig i något av fallen.
Jag antar att vi är ensamma vad vi än gör, i slutet.
och du... jag drömde om dig efter att du hade skrivit det där o.o
jag läser dina texter och oftas blir jag så paff av dom för att det är så bra och starka ord, då vet jag inte vad jag ska skriva. du är bra på att skriva texter, det ska du veta iallfall <3 =)
saknar dig mor <3
Jag uppskattar, som alltid, att du läser mina texter och jag tackar för dina kommentarer.
du... skicka ditt mobilnummer i ett pm så vi kan höras oftare!
Men livet borde få vara precis det man vill... för samhället ska ge fan i vad man gör så länge man inte skadar någon annan... och det är så fel att vi måste dölja vilka vi är för att bli accepterade.
Jag föreslår att vi köper en bit land mitt ute i ingenstans och gör en hippiekoloni, där vi kan odla morötter och väva våra egna liv.
<3
Det är uppmuntrande att folk fortfarande har vettiga skaer att komma med. Du måste alltid finnas där och lägga smarta lösningar på allt jag skirver.
och en hippiekolloni i öknen låter super! Eller på en öde ö som i The beach. Det klan ju i alla fall inte bli mycket sämre än såhär..
puss <3
Men jag älskar dig, T6F och våra promenader till eddie. De är det enda som betyder något när allt annat bara rasar
<3<3
Och du kan få låna min livsvilja, jag har inget emot att dela med mig =)
Och om den du egentligen borde vara... Jag har det absolut enklaste svaret någonsin, fem bokstäver, ett fint litet namn.
Carro.
Det spelar ingen roll hur denna Carro är, så länge hon är sig själv och lever på sina egna villkor ^^ Det spelar dessutom ingen roll hur denna Carro beter sig för det finns alltid fyra personer på världen som älskar dig <3
det betyder så mycket att du läser, och att du finns trots att du är så långt borta.
Behåll du din livsvilja. Jag måste hitta min egen.
Men jag vill eller kan inte vara mig själv längre. Det fungerar liksom inte.
Jag menar... Anledningen att jag flyttar är för att soc tror att jag behöver omväxling, men om jag var någon annan skulle jag ju ha fixat det. Jag skulle ha kunnat bo kvar hemma. Det är en ny perosn jag behöver. Tyvärr så har både soc och bup en aning brist på det...
<3
Du har så mycket rätt i det du säger/skriver.
Men du är bra, jättebra. Och du betyder verkligen jättemycket för mig, underbara människa. <3
Du är en underbar person <3
tycker om dig
20 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ettlitetpervo/286053799/
Visa toppen
Show footer