October
Friday 14 November 2008 photo 1/1
|
EVERY VOICE BELONGS TO YOU
Under mina fem timmar av tänkande i onsdags hann jag fundera över mycket som mitt huvud hade skjutit undan under veckan.
Jag känner mig tjatig. Mina texter är skit, och jag vet att jag kommer titta tillbaka och skratta över hur patetisk jag var.
Jag tänkte mycket på vad som varit. Jag kanske har förändrats på det senaste året, men att jag inte själv märkt det skrämmer mig.
Har jag förändrats? Och isåfall, hur mycket?
Jag kollade mig i spegeln idag och kände bara hur jävla värdelöst allting är. Om jag nu inte har förändrats, då fan vill jag det!
Jag funderar på att färga håret bara mörkbrunt nu. Nu får det vara nog med all jävla färg. Det ska klippas, det ska få dölja mitt jävla ansikte. För om jag ändå inte kan ändra på det så kan jag ju lika gärna dölja det.
Jag trodde alltid att om jag ansträngde mig lite mer, var lite trevligare, var lite smalare, var lite säkrare så skulle saker kanske ordna sig.
Om jag var perfekt då… då skulle jag må bättre.
Men jag hatar perfekt. Jag hatar det förbannade ordet! Jag vill ju bara snudda vid mitt ideal.
Ordet perfekt är lika operfekt som allt annat. För man kan inte säga vad perfekt är.
Om man mäter ordet får man fram ett midjemått. Om man väger ordet får man fram den perfekta vikten.
Det lilla ordet gör saker så starka, men personer så svaga.
Det är konstigt hur jag alltid mår så jävla mycket bättre på kvällarna. Men alltid när jag ligger där i sängen och isolerar mig från gatulamporna så känns allting så mycket bättre, än när jag tagit stegen utanför dörren.
Det är tryggt för att allting bara är som det alltid varit. Kanske för att jag inte syns lika mycket. Kanske för att en hel dag har gått, och att jag genomlidit den?
Ni vet hur dagarna blir. Långa, ensamma, regniga och oroliga. Tyngden på axlarna och huvudet full med frågor utan svar.
Men frågorna försvinner under dagens gång och när endast få timmar finns kvar av dygnet firar jag med att vara en bättre jag.
Mitt jag ska inte finnas mer.
Du har mitt ord.
Under mina fem timmar av tänkande i onsdags hann jag fundera över mycket som mitt huvud hade skjutit undan under veckan.
Jag känner mig tjatig. Mina texter är skit, och jag vet att jag kommer titta tillbaka och skratta över hur patetisk jag var.
Jag tänkte mycket på vad som varit. Jag kanske har förändrats på det senaste året, men att jag inte själv märkt det skrämmer mig.
Har jag förändrats? Och isåfall, hur mycket?
Jag kollade mig i spegeln idag och kände bara hur jävla värdelöst allting är. Om jag nu inte har förändrats, då fan vill jag det!
Jag funderar på att färga håret bara mörkbrunt nu. Nu får det vara nog med all jävla färg. Det ska klippas, det ska få dölja mitt jävla ansikte. För om jag ändå inte kan ändra på det så kan jag ju lika gärna dölja det.
Om jag var perfekt då… då skulle jag må bättre.
Men jag hatar perfekt. Jag hatar det förbannade ordet! Jag vill ju bara snudda vid mitt ideal.
Ordet perfekt är lika operfekt som allt annat. För man kan inte säga vad perfekt är.
Om man mäter ordet får man fram ett midjemått. Om man väger ordet får man fram den perfekta vikten.
Det lilla ordet gör saker så starka, men personer så svaga.
Det är tryggt för att allting bara är som det alltid varit. Kanske för att jag inte syns lika mycket. Kanske för att en hel dag har gått, och att jag genomlidit den?
Ni vet hur dagarna blir. Långa, ensamma, regniga och oroliga. Tyngden på axlarna och huvudet full med frågor utan svar.
Men frågorna försvinner under dagens gång och när endast få timmar finns kvar av dygnet firar jag med att vara en bättre jag.
Mitt jag ska inte finnas mer.
Comment the photo
jag saknar dig mor! <3
Förresten är du bäst på att vara du. <3
det var en fin dag idag <3
puss
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ettlitetpervo/294900609/
Visa toppen
Show footer