Jag är tillbaka i min oåterhämtliga period. Jag var uppe till halv sju i lördags och min kropp vill inte återhämta sig efter sömnförlusten. Det var ganska härlit att vara uppe så länge i alla fall. Ja låg och skrev i mitt rum med nästan alla ljusen tända (och för er som inte vet så har ja typ 50 ljus i mitt rum). Jag lyssnade igenom de flesta av NINs skivor vilket var ett nöje. Det var länge sedan TDS snurrade i min cd-spelare. Jag hade på hörlurar eftersom det var natt och folk sov. Det är underbart hur man märker alla de små detaljerna i alla låtar genom stora hörlurar. Det kändes ändå som att tiden var ur balans. Jag kollade på klockan flera gåner för att försäkra mig om att den var 3.05 och ja, det var den. Sedan kollade jag igen - 3.06. Tiden verkade stå still. Jag ringde till och med fröken ur för att kolla om allt stod rätt till med mina klockor. O ja, 3.06. Fröken ur gjorde mig deprimerad.. Det märktes att det börjar bli sommar för det började ljusna redan då. Ja öppnade upp persiennerna och lät mitt rum fyllas av mer än bara stearinljus. 4.05 - Oönskat besök. Väldigt oönskat. Gömde mig under täcket för att stänga av allt som blev men när allt strax verkade slås samman försvann det, vilket var en lättnad. SVART SVART SVART 4.08 - kröp fram, sakta. Det var ljusare och jag kände att jag inte skulle kunna somna om jag nu skulle försöka. Väntar... 4.32 - Tog på mig de framslängda jeansen och en kofta över den stora t-shirten och drog ur hörlurarna. Volymen var bara nere på 7 och jag lät den sista låten spelas klart medan jag försiktigt öppnade för att sen stänga ytterdörren bakom mig. Innan jag stängt dörren helt; "What if you could look right through the cracks? Would you find yourself. Find yourself afraid to see?" 4.34- Kände mig lättare än luft. Gick först sakta genom kvarteret. Det var så lugnt. Ingen var ute. Inga bilar hördes. Man skulle kunna höra en gäspning från andra sidan stan. Jag kände mig... jag vet inte. Jag började springa. Sprang fort. På gatan, över gatan. Sprang fortare. Ingen såg mig. Jag såg ingen. Allt var domnande. Jag visste inte vart jag sprang men mina fötter verkade veta. När jag svängt av vid Pontares hus och den stora eken signalerar mina fötter till min hjärna att jag är påväg till Järvedsstranden. Framme vid ankaret tog jag av mig mina vita skor och gick barfota genom det daggvåta gräset ner till stranden där jag doppade fötterna och kastade macka. Rekordet blev 11! Fast mitt rekord med morfar var 13. Morfar...Gick vidare längst stranden och tog på mig skorna igen ca 30 minuter senare. Jag sköljde mitt ansikte med dagg och gick hemåt. Nu var det några enstaka bilar som passerade och en man som rastade en hund. Snart hade solen stigit ganska högt och värmde ryggen så att jag faktiskt kunde ta av mig koftan. Innan jag gick hem fortsatte mina fötter till skolans lekpark. Jag satte mig ner på en gunga och vickade lite varsamt fram och tillbaka innan jag förde mina fötter uppåt. Jag drogs tillbaka in i min gamla barndomslek (lät jag inte lite för gammal där) och försökte få upp så mycket fart som möjligt. Jag föreställde mig hur jag i den höga höjden släppte taget och hur vingar skulle växa ut. Jag har bara vågat släppa taget en gång när jag var sju. Inga vingar växte ut och jag blev tagen av tyngdkraften. Fick skrubbsår hela kroppen och grus fulla ansiktet. Kommer jag våga släppa taget igen? 6.09 - Jag stängde dörren bakom mig. Har vi inte alla lekt den leken någon gång? När vi var små, vuxna, gamla. Vi tar oss så högt upp som möjligt för att sedan släppa taget. Oftast så finner man sig slagen av tyngdkraften men vissa kan finna sig kvar i luften. Varför gör vi det då? Varför släpper vi taget om vi ändå vet att det är antingen eller att vi ska hamna på marken? Kommer jag någonsin våga släppa taget igen?

Jag tycker det låter som en trevlig kväll/natt. Vet inte varför.