November
Sunday 26 July 2009 photo 1/2
|
Koppikattar DreveGracula lite. :) mvh mormormormromror
Efter att jag somnat hände detta:
Natten till ära skulle vi besöka någon bilmässa lokalt belägen i vår stad. En vidunderlig byggnad som säkert hade kunnat skymtas från rymden, men själv hade jag alrig lagt märke till den.
Antog helt hastigt att det var en tillfällesbyggnation, lite som en cirkus; att de senare skulle dra vidare till nästa by osv.
Mina föräldrar utgjordes av min mormor och morfar, vilket gjorde mig en smula förbryllad och aningens undersam. Slagen av skräck var jag också på grund utav det faktum att det var min senila, något schizofrena morfar som skulle föra fram vårt fordon.
På bästa bilsjaktsmanér flög vi fram inne i byggnaden, utan hänsyn till de andra som kom i vår väg. Vi försökte hitta en parkeringsplats. Jag hade uppenbarligen sovit i bilen och hade därför inget bälte på mig. Det behöver man inte ha om man sover nämligen.
Jag antar att vi måste parkerat någonstans, för snart var vi alla ute ur bilen. Jag hade något slags syskon eller dylikt, men detta fick jag aldrig se; det gömde sig bakom mormor. Som jag iofs inte heller såg, eftersom hon gömde sig bakom morfar.
Sen tyckte jag att eftersom vi ändå var på bilmässan kunde jag passa på att posta några brev där (de hade ett postkontor!) för det ligger ju i alla bilfanatikers intresse att kunna posta brev samtidigt som de roar sig kungligt.
Jag hade tre paket att posta, såna där traderagrejer.
Morfar/Pappa blev hemskt upprörd över att det var så dyrt att skicka.
"Fan ta dig, komma här med så dyra grejer, hur FAN kan du vara så dum?" Röt han.
Jag kände mig illa behandlad.
"Så där säger man inte till mig!" Vrålade jag och stormade iväg genom en korridor. Jag blev på dåligt humör och bestämde mig för att ringa Anders och passa min frustration vidare, men då var plötsligt min mobil för liten för att jag skulle kunna läsa text i den, och för gammal för att man skulle kunna ringa.
Jag tyckte det var en ganska trevlig bilmässa, fast där inte fanns några bilar. Det var mest en stor lagerlokal, men glad blev jag i alla fall när jag hittade en tygaffär mitt i alltihop! Postkontor och tygaffär, jag var i extas!
Jag blev överlycklig när jag såg hur billigt det var med sidenband. 3km för 26 kronor! Jag tog alltihop.
Mannen i kassan skrattade åt mig.
"Jag antar att du inte ska ha hela lådan? Det blir nog liiiite dyrt."
"Självklart inte!" Fnös jag och låtsades som att jag inte alls skulle ha tagit så mycket.
Plöstligt befann jag mig på en strand med något bylte i famnen.
Kanske hade jag snattat sidenband och sedan sprungit ut. Jag hade hur som helst en klunga människor efter mig, som erbjöd sig att ta byltet åt mig eftersom det skulle vara jobbigt att bära det "ända fram".
Man skulle nämligen behöva simma ut i havet med skiten, och egentligen var jag inte den utvalda.
Så när den tilltänkta kärringen kom fram till mig och skulle ta vad jag nu bar ifrån mig så skrattade jag glatt och sprang ut i vattnet. Ingen orkade jaga mig, så innehållet i byltet kan ju inte varit så jävla viktigt när allt kommer omkring.
Så värst mycket kläder hade jag inte heller på mig.
T-Shirt och trosor hade jag i snatterivevan bytt om till.
Jag skjöt byltet framför mig i sakta mak, 5 cm i taget ungefär, och krockade plötsligt med ett barn.
"Kan du hjälpa mig att ta detta?" Sa jag till barnet som genast tog byltet och och därpå började förfölja mig. Med ens blev barnet pubertalt och alldeles besatt av mig och ville ha mitt nummer.
Jag tyckte barnet var fult men det fick mitt nummer ändå, jag visste ju att jag ändå inte kunde använda min mobil. Jag hade som tur var varit förutseende nog att skriva upp mitt nummer på en papperslapp som jag tog fram ur fickan som hade växt ut på mina trosor.
"Det är jätteviktigt att du sparar detta någonstans i ditt hår". Förklarade jag för barnet som verkade förstå, och vaknade sedan. Ungjäveln ringde aldrig, man kan fan inte lita på barn. Byltet kom säkert inte heller fram i tid :(
Antog helt hastigt att det var en tillfällesbyggnation, lite som en cirkus; att de senare skulle dra vidare till nästa by osv.
Mina föräldrar utgjordes av min mormor och morfar, vilket gjorde mig en smula förbryllad och aningens undersam. Slagen av skräck var jag också på grund utav det faktum att det var min senila, något schizofrena morfar som skulle föra fram vårt fordon.
På bästa bilsjaktsmanér flög vi fram inne i byggnaden, utan hänsyn till de andra som kom i vår väg. Vi försökte hitta en parkeringsplats. Jag hade uppenbarligen sovit i bilen och hade därför inget bälte på mig. Det behöver man inte ha om man sover nämligen.
Sen tyckte jag att eftersom vi ändå var på bilmässan kunde jag passa på att posta några brev där (de hade ett postkontor!) för det ligger ju i alla bilfanatikers intresse att kunna posta brev samtidigt som de roar sig kungligt.
Jag hade tre paket att posta, såna där traderagrejer.
Morfar/Pappa blev hemskt upprörd över att det var så dyrt att skicka.
"Fan ta dig, komma här med så dyra grejer, hur FAN kan du vara så dum?" Röt han.
Jag kände mig illa behandlad.
"Så där säger man inte till mig!" Vrålade jag och stormade iväg genom en korridor. Jag blev på dåligt humör och bestämde mig för att ringa Anders och passa min frustration vidare, men då var plötsligt min mobil för liten för att jag skulle kunna läsa text i den, och för gammal för att man skulle kunna ringa.
Jag tyckte det var en ganska trevlig bilmässa, fast där inte fanns några bilar. Det var mest en stor lagerlokal, men glad blev jag i alla fall när jag hittade en tygaffär mitt i alltihop! Postkontor och tygaffär, jag var i extas!
Jag blev överlycklig när jag såg hur billigt det var med sidenband. 3km för 26 kronor! Jag tog alltihop.
Mannen i kassan skrattade åt mig.
"Jag antar att du inte ska ha hela lådan? Det blir nog liiiite dyrt."
"Självklart inte!" Fnös jag och låtsades som att jag inte alls skulle ha tagit så mycket.
Kanske hade jag snattat sidenband och sedan sprungit ut. Jag hade hur som helst en klunga människor efter mig, som erbjöd sig att ta byltet åt mig eftersom det skulle vara jobbigt att bära det "ända fram".
Man skulle nämligen behöva simma ut i havet med skiten, och egentligen var jag inte den utvalda.
Så värst mycket kläder hade jag inte heller på mig.
T-Shirt och trosor hade jag i snatterivevan bytt om till.
Jag skjöt byltet framför mig i sakta mak, 5 cm i taget ungefär, och krockade plötsligt med ett barn.
"Kan du hjälpa mig att ta detta?" Sa jag till barnet som genast tog byltet och och därpå började förfölja mig. Med ens blev barnet pubertalt och alldeles besatt av mig och ville ha mitt nummer.
Comment the photo
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/eunuck/395884199/
Visa toppen
Show footer