May
Monday 11 January 2010 photo 1/2
|
Har varit vaken i snart 10 timmar och tittar osäkert på datorn med halvvakna ögon. Skulle egentligen varit inne på min 4:e timme av vakenhet men som sagt är det inte förr jag lever i utan nuet.
Jag satte mig på bussen tidigt i morse som jag aldrig trodde, jag tittade på min vän Hanna medans vi båda skrattade under hela bussresan p.g.a. att vi var extremt övertrötta. Vi skrattade och hade det bra, ungefär som förr och våra trötta blickar talade för sig själva: Vi behövde sömn.
Vi välkomnades av en kylig vind och sprang ut för att byta till nästa buss. Lika full som alltid och man svettas nästan p.g.a. närheten av människor. Vi stod i kön och väntade när vi såg Carr, Hannes och Mathilda stå strax bredvid och prata med varandra. Inget ändrat här. Samma ytterkläder, samma kö och samma buss. Inget var förändrat. Jag satte mig på en plats bredvid Hanna innan Hannes tog den och jag knuffade bort honom med kraft! Efter kom en KW och satte sig i mitt knä med sina Ozzy Osbourne-liknande glasögon som hade en 3D-effekt av små ögon som formades i glasögonen. Alla var lika konstiga som vanligt och jag njöt av varje sekund då det innebar galenskaper.
Bussen släppte av alla elever och man kunde äntligen andas. Space! Jag slapp känna en massa närhet och sprang in i skolan och satte mig lugnt i gympasalen: Stänger jag av mig själv är det snart över som vanligt.
Vanliga ord som surrade i mina tankar.
Jag satte mig på bussen igen efter skolan. Bussen var smockfull som vanligt. Såg några gamla elever från Freja men brydde mig inte om att säga hej. Varför skulle dem känna igen mig? Jag var yngre än dem, hade inget att säga om dem och jag var bara en i mängden. Mina klasskamrater pratade på som vanligt och jag kunde beundra deras energi och livsglädje. Jag log för mig själv. Jag har verkligen världens bästa klass. Och det har inte ändrats alls.
Nej, egentligen har inget ändrats. Jag har bara varit dum och trott att allt har ändrats men det har det inte. Jag la för mycket tyngd på det som var dåligt och var blind för att se det jag hade kvar och det som förblev oförändrat.
Jag satte mig på bussen tidigt i morse som jag aldrig trodde, jag tittade på min vän Hanna medans vi båda skrattade under hela bussresan p.g.a. att vi var extremt övertrötta. Vi skrattade och hade det bra, ungefär som förr och våra trötta blickar talade för sig själva: Vi behövde sömn.
Vi välkomnades av en kylig vind och sprang ut för att byta till nästa buss. Lika full som alltid och man svettas nästan p.g.a. närheten av människor. Vi stod i kön och väntade när vi såg Carr, Hannes och Mathilda stå strax bredvid och prata med varandra. Inget ändrat här. Samma ytterkläder, samma kö och samma buss. Inget var förändrat. Jag satte mig på en plats bredvid Hanna innan Hannes tog den och jag knuffade bort honom med kraft! Efter kom en KW och satte sig i mitt knä med sina Ozzy Osbourne-liknande glasögon som hade en 3D-effekt av små ögon som formades i glasögonen. Alla var lika konstiga som vanligt och jag njöt av varje sekund då det innebar galenskaper.
Bussen släppte av alla elever och man kunde äntligen andas. Space! Jag slapp känna en massa närhet och sprang in i skolan och satte mig lugnt i gympasalen: Stänger jag av mig själv är det snart över som vanligt.
Vanliga ord som surrade i mina tankar.
Jag satte mig på bussen igen efter skolan. Bussen var smockfull som vanligt. Såg några gamla elever från Freja men brydde mig inte om att säga hej. Varför skulle dem känna igen mig? Jag var yngre än dem, hade inget att säga om dem och jag var bara en i mängden. Mina klasskamrater pratade på som vanligt och jag kunde beundra deras energi och livsglädje. Jag log för mig själv. Jag har verkligen världens bästa klass. Och det har inte ändrats alls.
Nej, egentligen har inget ändrats. Jag har bara varit dum och trott att allt har ändrats men det har det inte. Jag la för mycket tyngd på det som var dåligt och var blind för att se det jag hade kvar och det som förblev oförändrat.
Directlink:
http://dayviews.com/fiiiisk/436902496/
Visa toppen
Show footer