september
måndag 28 januari 2008 bild 2/2
|
Kom ihåg att det är en novell --> Man ska inte fatta allting! + Den som läser komenterar ! ;o Hon med Han Av Linnéa Eriksson. Hon stod framför spegeln och tittade på sej själv. Undrade om hon dög? Hon hade tuperat det svarta håret som hon brukade och målat de gröna ögonen lite svartare men lite mer noggrant. Det var trots allt en av dom viktigaste dagarna i både hela hennes karriär och hela hennes privatliv. Han var ju här. Någonstans i arenan var Han! Hon började värma upp, testade en ton, det lät bättre än igår i alla fall! Även fast hon var mindre nervös då än idag. Hon hade varit förkyld. Den jobbigaste veckan på året enligt henne, då hon varken fick sjunga eller vara lika överaktiv som hon brukar vara. Hon gick runt i rummet. De andra i bandet såg ut att vara lika nervösa som henne. Och snart om bara några minuter så skulle dom gå på Scenen med 1000 effekter, den största i Europa för tillfället och - Han skulle se på. Hon hade fantiserat om det här ögonblicket och nu var det äntligen dags! Hon försökte möta de andras nervösa ögon och förstod att hennes oro inte bara vilade hos henne, de delade den. De började gå mot scenen med nervösa steg, omringade av livvakter och tekniker. Hon kunde inte hjälpa att märka att hon skakade. Hon tänkte på hennes producents vänliga ord med sin vänliga stämma – ”Glöm förihelvete inte att slappna av!” Hon började skratta lite för sej själv, haha det hjälpte faktiskt lite! Nu! Nu! Det var nu det skulle hända! De stod bakom scenen och hörde hur deras namn ropades upp. Lamporna släktes. De sprang ut på scenen. Trummisen började räkna in med trumpinnarna. En, två, en, två, tre, fyr! De började spela introt. Magiskt. Hon började sjunga på första versen och lamporna tändes, ett helt hav av ljus steg fram! Hon kunde inte hjälpa att tycka att det var övervackert. Det kunde mäta sej med en stjärnhimmel på en av ens livstids vackraste nätter! Hon såg på publiken medans Hon sjöng. Det var människor från alla världens hörn där! Och hälften av dom var världskändisar! Hon kunde inte låta bli att tänka på hur lycklig hon var. Sista refrängen nu. Tonartshöjning. Varför gick allting så otroligt bra? Det var som att hon fortfarande bara drömde om det här. Men hon var säker på att det var verkligt. Låten tog slut. Publikens jubel var överjordiskt, minst 30000decibel eller någonting liknande! Hon såg på de andra som också bara stod och såg ut över publiken med stora ögon och med bröstkorgar som fylldes med luft men som tömdes lika fort igen. Hon började skratta, kunde man vara lyckligare än nu? Nu när de man drömt om slått in? Kanske inte riktigt allt, men det mesta! De var på väg tillbaka till rummet där deras saker var, fortfarande med ett leende på läpparna. Det stod en massa band med tekniker och livvakter i korridorerna som väntade på att få komma upp på scen. Men Hon såg ett välbekant ansikte komma emot henne, det var trummisen! Trummisen i Hans band! Hon snubblade nästan på sina egna fötter – var det verkligen sant? Trummisen stannade framför henne och bad om en autograf. Tystnad. ”S-s-självklart!”, Stammade Hon fram med ett förvånat uttryck i ansiktet. ”Varsågod!” Och de gick förvånat vidare. Hon mötte hennes gitarrist blick och skrattade och gjorde en hastig rörelse som bara dom två förstod. Varför var korridorerna så långa? Det var minst några korridorer kvar innan de kom fram och kunde prata om uppträdandet, pusta ut och skratta. Det kändes som att det var lika långt som Autobahn! Det svängde runt hörnet och där, där, där, där stod Han! Tiden frös till is, Universum blev en oändlighet större och hon kunde känna sitt eget hjärta vakna till liv! Där var Han, lite längre än Hon hade trott men vackrare än havet. Han vände huvudet åt hennes håll och deras blickar möttes. Hon & Han – förenade med en blick, en blick som band dom förevigt. Tiden frös till hårdare is. Han förstod. Hon förstod. – Det är meningen! Hon fortsatte att gå sakta närmare åt Hans håll och Han åt hennes. Ingen annan hade märkt vad som höll på att hända. De stannade framför varandra. Ingen fick fram ett ord. Ingen annan märkte att dom fattades i sina crew-gäng. De stod som fastfrusna i varandras ögon i vad som kändes som en evighet och inget annat hade någon betydelse nu. Kände Han likadant? Han tog ett steg framåt och tog försiktigt tag i Hennes nacke och förde henne mot sej. Han kysste henne – och Hon besvarade kyssen. Hon la armarna runt Hans nacke, Han tog tag om hennes midja och drog henne närmare intill sej. Hon kunde höra deras hjärtan, - och de slog i samma takt. De andra hade stannat nu och märkt att Hon var borta, de vände sej förvirrat om. Förvånade viskningar rörde sej igenom korridoren. Men vem brydde sej om de andra? Han & Hon tvingade nu kyssen att ta slut för att åter igen se in i varandras ögon, Han i hennes svartsminkade gröna ögon, Hon i Hans svartsminkade Bruna. De förstod att deras öde var lika & att de delade samma hav. SLUT Mwih.
Annons
Kommentera bilden
Randowm
sö 24 feb 2008 22:25
Men shieeet!! :'D
riktigt nice vill jag lova!!!
vacker som fäään.. :') <3
eller hur.. 5 av 3 möjliga du!
riktigt nice vill jag lova!!!
vacker som fäään.. :') <3
eller hur.. 5 av 3 möjliga du!
7 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/fooowbiie/157405865/
Visa toppen
Visa sidfoten