January
Tuesday 11 October 2011 photo 2/2
|
ni behöver inte läsa för jag lägger endast in texten här för att jag ska kunna lägga över den på min andra dator : )
men om ni läser den: kritik?
men varning den e på 14 sidor....
Min morfar har ett ett jätte stort galopp stall. Hans allra bästa häst heter Golden Globe. Den enda som kan rida honom är jag, men min morfar tycker att han är alldeles för farlig för en liten tjej som mig. Men jag älskade honom så hur skulle jag kunna skiljas från han? När morfar kom på mig med att smita ut till han på natten även om jag inte fick, så beslutade han att Golden Globe skulle säljas.
Jag fick reda på det på ett hemskt sätt. Det var såhär att jag kunde inte somna så jag gick ner till mamma som bodde på nedervåningen. När jag kom ner så satt mamma och morfar och pratade. Jag tänkte att det var lika bra att inte gå in och störa dom, så jag stannade utanför dörren och tjuv lyssnade. Jag vet att det var dumt att göra det men i det här fallet var det nästan tvunget. Jag hörde att dom pratade om mig och jag hoppades att dom pratade om att låta mig och Golden Globe vara med i en tävling, men dom pratade om att sälja Golden Glob för att han är för farlig för mig.
När jag hörde det så blev jag jätte ledsen och förskräckt, så jag sprang upp för trappan till mitt rum med ögon blinda av tårar och slängde mig på min säng. Bredvid min säng så står det ett nattduks bord och på det så står det ett kort på mig och Golden Glob i sommar hagen, och när jag slängde mig på sängen så blev det lite vibration så att kortet ramlade ner och det blev en spricka mellan mig och Golden Globe.
Nästa morgon så sprang jag ner till stallet direkt när jag vaknade. Golden Glob stod och åt lugnt på sitt hö, men när jag kom in så slängde han upp huvudet och gnäggade åt mig.
Såja gubben allt kommer att bli bra, sade jag till han.
Nej det är det inte, jag vet att du är ledsen över något. Vad är det? Jag blev helt paff. Jag kollade mig omkring, men det var ingen där.
Någon där? Frågade jag ut i mörkret, det ända som svarade mig var några lugna frustningar från hästarna.
Nej, det är ingen här. Förutom du och jag då.
Jag förstod fortfarande inte vem det var som pratade, hästar kan ju inte prata! Men jag var ändå tvungen att fråga, även om det lät lite dumt.
Globe är det du som pratar?
Ja, äntligen! Nu fattar du att det är jag. Utbrast han lyckligt.
M,men hästar kan ju inte prata! Sade jag lite förvirrat.
Jo, jag kan för jag är ingen vanlig häst...
Nä, det förstår jag. Avbröt jag han.
Snälla låt mig prata klart.
Okej, förlåt, sade jag lite halvt om halvt bortkommen.
Hm.. Var var jag? Just det, jag är inte någon vanlig häst utan jag är något som man bara läser om i böcker. Jag är en mar häst. Du kanske har hört talas om det.
Jo. Jag har hört talas om det, men om du är en mar häst så varför ska morfar sälja dig? Frågade jag.
Va?! Ska Morris sälja mig? Frågade Glob förskräckt.
Ja, tyvärr så ska han det. Han ska sälja dig för att han tycker att du är för "farlig" för mig.
Nej, det går jag inte med på! Det är ju jag som har gjort han så framgångsrik och vad får jag för tack för det? Jo, att han kommer att sälja mig.
Men det går jag inte med på, jag tänker inte åka här ifrån. Så länge det inte är till någon tävling. Det sista sade han i lite mer skämtsam ton än innan.
Men vad kan vi göra åt det? Vi är bara en häst och en människa? Fråga de jag ganska ynkligt.
Jag vet vad jag ska göra... Jag ska rymma.
När han sade det så blev jag både glad, ledsen, arg och rädd.
Men vart ska vi rymma i så fall? Frågade jag.
Det är jag som ska rymma, inte du. Sade han bestämt.
Jo, för om du rymmer så rymmer jag med dig. Jag blev nästan rädd för mig själv när jag sade det för att det lät så jätte bestämt och inte alls som mig.
Okej då.
Bra. Det var det enda jag sade.
När jag hade sagt det så började jag ta fram hans sadel och träns men innan jag han ta fram mer så sade Globe,
Vad gör du?
Jag tar fram dina saker, vad annars?
Men du fattar väll ändå att du inte kan göra det!
Varför?
För att dom kommer att upptäcka det direkt.
Ja jag vet men dom kommer att upptäcka det lika snabbt om du är försvunnen så varför kan vi inte lika gärna ta dom, för att då kommer vi snabbare fram.
Och hur vet du att vi kommer fortare fram om jag har på mig sadel och träns? Det hindrar faktiskt min spring förmåga lite. Sade Globe.
Jag vet det för att jag kan hålla mig kvar mycket bättre om vi har sadel. Och jag ramlar inte av lika lätt om om vi har sadel. O...
Längre hann jag inte för då kom stall skötaren David och sade,
Var inte rädda det är bara jag. Globe lugn, jag räknade faktiskt ut att du var en mar häst så fort jag såg dig.
Va? Sade jag och Globe i kör.
Om ni inte visste det så bor jag faktiskt precis över dig. Jag har hört hela ert samtal. Jag tycker att ni gör rätt i att rymma. Och du Samantha, ska lyssna på Globe när det gäller sadel och så.
Men... du lovar väll att inte skvallra för morfar om det här? Eller?
Jag lovar det, jag pustade ut men då fortsatte David, men på ett villkor.
Och vilket är det? Frågade jag lite tveksamt.
Att jag får följa med.
Jag blev alldeles chockad, tydligen så blev Globe det också för han svarade efter fem sekunder och han brukar svara direkt.
Visst får du det men då måste du ha November Rose. Sade Globe.
Åhhh, varför det? Borde vi inte kunna ta oss fram snabbt? Hon är ju långsam. Sade David.
Nej det är hon inte. Hon är faktiskt väldigt snabb om man bara tror det. Hon är väldigt uthållig. Sade Globe.
Jag håller med Globe och jag tror faktiskt att hon också är en mar häst. Sade jag.
Hur vet du det?! Sade en röst som jag aldrig hade hört förut.
Det var November Rose.
Jag hörde att några stod och pratade en av alla gånger som jag har smitit hit i hemlighet. Sade jag helt lugnt.
Jag tror att det är bäst om vi sticker nu. Sade Rose helt plötsligt och Globe höll med.
David sprang upp på vinden och hämtade alla saker som han trodde att vi skulle behöva. Jag sprang och hämtade hästarnas träns. När jag kom tillbaka med dom så protesterade Globe väldigt ljudligt.
Men varför ska vi ha dom? Frågade han upprört.
För att det ser mer normalt ut om någon ser oss på vägen. Sade jag lugnt.
Jag håller med Samantha. Det skulle faktiskt se mer normalt ut om någon såg oss. Sade Rose.
Me....
Längre än så han han inte förrän David kom ner flåsande och sade,
Nu, nu så tror jag att vi har allt som vi behöver.
Då försvinner vi då. Sade Globe.
Jag och David tog tyglarna och slängde dom över halsarna på hästarna och satt upp från uppsittnings blocket, och så bar det iväg.
Vi började i sakta skritt så att det inte skulle höras på den sten belagda uppfarten. Det sista jag såg var mitt sovrums fönster som stod på vid gavel innan mörkret omfamnade oss. Sen när vi kom djupare in i skogen så hade jag och David ganska svårt att se för det var väldigt mörkt men man började kunna se solens strålar över dom höga träden. Det var så skönt att vara fri, sitta barbacka på världens finaste häst och känna lukten av morgon blöt skog. Det var så stillsamt, så lugnt så att jag somnade. När jag vaknade så kände jag att något kliade i näsan, och att jag var på väg att nysa. Men David hörde att jag drog in luft för att nysa så han slängde sig fram och nöp till om mig näsa. Det var så obehagligt så jag vaknade helt, först så var jag jätte förbannad på han för att han hade gjort så men innan jag han att säga något så tecknade David åt mig att vara tyst och sen så kollade han sig runt och då gjorde jag det också. Jag önskade genast att jag inte hade gjort det för rakt framför oss så stod det tre björnar och åt en stackars älg kalvs inälvor. Jag var nära att spy. Jag tittade bort i sista sekunden för då var björnarna mätta och kollade upp, och fick syn på oss. Glob och Rose satte genast av i full karriär. David var inte beredd på det så han höll på att åka av, men jag hade tur och lutat mig åt det hållet som dom vände så jag hängde med.
Jag och Globe såg nästan inte Rose och David så jag kände att han började bli orolig när dom drog iväg.
Sam! Tro att jag är snabb för då kan jag springa snabbare! Nästan skrek Globe.
Ska försöka! Skrek jag tillbaka.
Efter det så satt jag framåt lutad på Globs rygg och mumlade "Globe är snabb, Globe är snabb, Globe är snabb, Globe är snabb, Globe är snabb" till slut så tittade jag upp och då var jag i en värld som jag aldrig hade varit i förut.
Jag stod där och såg bara ängar, himmel och några träd.
Långt där borta såg jag några siluetter vid horisonten.
När jag kollade mig runt på riktigt så såg jag hästar lite överallt.
Plötsligt så kom en häst fram till mig och stammade:
S,S,Samantha? Sade hästen.
COSMO!!!!!!!! Skrek jag och slängde mig runt halsen på den lilla shettis korsningen. Vad gör du här? Var är jag? Hur kom jag hit? Frågade jag sen helt förvirrat.
Ta det lugnt! Som du vet så har jag ju dött så jag har gått vidare till den här världen, och det här är Trappalanda dom evigt gröna ängarna. Du kom till hästarnas himmel för att jag har kallat på dig.
Varför? Är du också en mar häst? Frågade jag. Jag måste ha sett jätte konstig ut när jag sade det för Cosmo började genast skratta.
Hahahaha, under alla 11 år som jag var din lilla ponny så förstår jag mig fortfarande inte på dig. Nej jag är ingen mar häst, utan alla hästar som kommer till Trappalanda kan prata.
Jag kallade på dig för att jag litar på dig och för att du passar till uppdraget.
Vilket uppdrag?
Det som jag ska berätta om nu. Sade Cosmo lite otåligt.
Du vet inte om det men våran "Gud" Hera har blivit kidnappad av våran "djävul" Evulus. Så allting är nästan uppochner vänt här. Några av Evulus kompanjoner har kommit hit för att göra det till ett hel.... oj, till en förfärlig plats för oss att bo på. Sade Cosmo.
Men varför just mig?
Därför att du är en av Heras ättlingar. Sade Cosmo helt stilla.
VA?! Är jag...
Jag blev helt stum av förvåning.
Hallå någon hemma? frågade Cosmo lite skämt samt.
Inte än men snart, sade jag och så svimmade jag, men jag hörde det sista som Cosmo sade innan det blev helt svart
Glöm inte ditt uppdrag!
Nästa gång jag vaknade så låg jag på marken och Globe låg bredvid mig med ett stort sår på bogen som det dröp blod ur.
Globe! Vad har hänt med dig?! Skrek jag förfärat.
Äsch det här är inget, det gör inte ens ont... Jo föresten det gör det! Sade han när han försökte rörda på sig.
Jag skyndade mig upp på fötter och sprang fram till han, men när jag kom fram och såg såret på nära håll så såg jag att det satt kvar en tand i såret.
Hmmm... Undra... Sade jag.
Vad? Vad är det? Frågade Globe.
Det sitter kvar en tand hä... Längre han jag inte förrän Globe skrek
Ta ut den fort!!!!
Okej ta det lugnt.
När jag tog ut den så skriade Globe så av smärta att fåglarna i träden flög iväg med skrämda läten.
När jag var klar så hörde jag att en kvist knäcktes någonstans bakom mig och jag for upp på fötter med den tjocka men ändå korta träd grenen som jag hade hittat när jag var och letade efter vit mossa till Globes sår.
Men det som kom ut från skogs brynet var inget rovdjur eller något sådant utan det var David och Rose.
Å tack gode gud att ni är här! Skrek jag hest och sprang fram till David och slängde mig runt halsen på honom, men sen så gick det inte längre. Jag började gråta och gråta och gråta tills David sade,
Kom nu, nu går vi och tittar till Globe.
O,okkej. Sade jag snyftande.
Föresten kolla vad vi hittade, sade Rose som redan var framme vid Globe, en massa vitmossa! När hon sade det så öppnade David påsen som hade hängt runt Roses hals och så kom det ett vitt hav av vitmossa.
Okej nu får vi det här överstökat. Sade David bestämt och tog upp en hand vitmossa och började plåstra om Globes hals.
Under tiden som David gjorde rent Globes sår så passade jag på att fråga Rose om mitt uppdrag.
Rose... Började jag lite tveksamt
Ja Sam, vad är det?
Jo att när du och David drog ifrån oss så sade Globe till mig att tänka att han var jätte snabb, så jag tänkte det. Men när jag öppnade ögonen igen så var jag i Trappalanda, och där tog Cosmo i mot mig och så berättade han om mitt uppdrag men han berättade aldrig vad det var för uppdrag.
Han sade bara att Hera hade blivit kidnappade av Evulus. Så jag frågar dig nu vad är mitt uppdrag?
Ditt uppdrag är att hämta hem Hera.
Jag blev lite häpen över hur rak på sak Rose var.
Okej men hur?
Vi ska ta dig och David till era mästare och så ska ni få lära er att bli Ljusets ryttare.
Men ni kommer att vara med? Eller?
När jag sade det så rullade några silver färgade tårar ner för hennes kol svarta huvud.
Nej det kommer ni inte. Svarade jag på min egna fråga.
Nej tyvärr. När hon skulle fortsätta så sprack hennes röst.
När hon skulle vända sig om så kom jag på en sak.
Men jag och David kan ju inte bli ljusets ryttare utan några hästar! Eller hur?
Nej de kan ni inte, men ni ska få några andra hästar till det.
Där satte hon punkt för det samtalet. När jag gick tillbaka till Globe och David så var det något som drog mig baklänges och jag skrek till. David var den ända som hörde så han vände sig mot mig och såg vad det var som drog mig baklänges.
Haha, nu så ska lilla fröken här inte få sätta några fler käppar i hjulet för Evulus!
Jag blev alldeles stel i hela kroppen för att jag hade hört den rösten förut. Sen blev jag alldeles illamående för varelsen som höll fast mig hade den värsta andedräkten man kan föreställa sig.
Ett par sekunder senare var det enda som jag såg ett par svarta hovar som virvlade framför mitt ansikte och sen så hörde jag en duns och sen en till duns. Det var varelsen som föll till marken. Och sen när jag kollade bak igen så låg den där med blod i mungipan.
När jag såg blodet så insåg jag att det var såhär som min framtid kanske skulle bli. Full av sådana varelser som ville döda mig, varelser som jag kanske skulle bli tvungen att döda! Av en enda anledning, att jag var Heras ättling, kanske den sista. Sen så kom verkligheten ikapp mig och jag kände att någon ruskade på mig och skrek
SAMANTHA! VAR ÄR DU!?
Jag är här och du kan ta det lite lugnt faktiskt. Mumlade jag.
Nej du är inte här och jag kommer inte ta det lugnt före du är helt vaken och klar i huvudet.
När jag öppnade ögonen så såg jag att det var David som skakade mig.
-J,j,jag såg.... Stammade jag skrämt.
Vad såg du? Det var Globe som frågade.
Oh! Globe du får inte lämna mig!
Det har jag inga planer på. Sade han förvirrat.
Jo det har du! Skrek jag och sprang ut i skogen och bakom mig så skrek någon av dom att ja skulle stanna men jag struntade i dom och sprang vidare.
*
Någon måste ju följa efter henne! Skrek David.
Nej, låt henne vara. Hon behöver det.
Hur kan ni säga något sådant!? Hon är ju i chock tillstånd!
Ta det lugnt David. Sade Rose. Jag håller med Globe. Hon behöver det här för att fullfölja sin förvandling till Ljusets Ryttare.
Snälla låt bli att använda det ordet! Det stör mig! Sade David hysteriskt och sedan så störtade ha iväg in i skogen efter mig.
*
Jag var så trött så ja lade mig ner och sov under första bästa gran.
När jag vaknade så var jag utsvulten och jag hittade lite bär. När jag satt och åt så hörde jag någon som ropade
Samantha! Var är du? Jag vet att du är här!
Här! Vem är det?
När David kom fram ur skogen så såg han så rolig ut så att jag började gapskratta.
Vad är det? Frågade David.
Du ser jätte rolig ut! Sade jag mellan skratt salvorna.
Eftersom David inte bryr sig om sitt utseende så frågade han,
Hur ser jag ut då?
Haha, du har massa barr och kvistar i håret, och kläderna är helt fulla av kåda, vänta... Det sitter till och med en kotte på dig!
Va!? Var? Halv skrek han och snodde runt när han hade kommit halv vägs runt så stannade han och stirrade ut i skogen.
Vad är det? Frågade jag lugnt.
Det kommer någon.
Kom. Sade jag från mitt gömställe under granen.
När han kom och hade precis satt sig så kom Globe och Rose ut men dom såg inte ut som vanligt. När jag såg att David var på väg att resa sig så tog jag tag i hans tröja och drog ner han igen och han var på väg att säga något men jag tecknade att han skulle vara tyst och kolla. När dom gick och pratade så lät dom inte alls som vanligt och David blev helt häpen och kollade bara rakt ut i luften.
Jag uppfattade några få ord som:
Fasen vad lättlurade....
Ja vi ... Skepnad.
Haha det måste vi ... För Evulus.
Ja och ... Att... Dom har blivit så svaga...
Sen så var dom borta så jag och David kunde andas ut. Men vi satt tysta i några minuter till så att vi var riktigt säkra på att dom hade gått. Sen när vi var säkra på att dom hade gått så kom vi upp ur vårt gömställe och började springa till platsen som vi trodde att dom var.
När vi kom fram så såg vi bara två kroppar ligga på marken. Det var November Rose och Golden Globe.
Jag blev helt förfärad och skrek,
GLOBE!!!!!!!!!!
Och David som blev minst lika förfärad skrek också men han skrek,
ROSE!!!!!!!!!!
Sen utan att tänka på vad vi gjorde så sprang vi det snabbaste vi kunde fram till dom. Men när vi ruskade på dom och skrek deras namn så fick vi inte en ända liten reaktion. Det var så svårt att ta in, men dom var, döda.
Trodde vi...
Men jag blev så ledsen så jag gjorde något som jag nästan aldrig gör. Jag började gråta. När min tår droppade från min kind och träffade Globe så flämtade han till och började andas igen. Jag var helt stum av förvåning, men det var Globe som bröt tystnaden.
Nemen, hej Sam! Vad kul att se de igen!
Globe, skoja inte med mig nu, sade jag med gråt i rösten, jag trodde att jag aldrig skulle få se dig igen!
Med ett tjut fick David oss att vända sig om där han satt med Rose´s huvud i sitt knä och vaggade fram och till baka medan han sade,
Oh, min fina Rose varför blev det så här....
När jag insåg att Rose fortfarande var död så reste jag mig upp och gick långsamt fram till David och frågade,
Vill du få tillbaka Rose?
Vad tror du!?
Jag tror att du vill ha tillbaka henne men för att få det så måste du lita på mig.
Jag gör vad som helst för Rose.
Okej, först så får du ta och flytta lite på dig.
Han flyttade snällt på sig så att jag fick plats att sjunka ner på knä bredvid David och med Rose framför mig, men när jag såg Rose så kunde jag inte hålla det inne längre. För andra gången den dagen så började jag gråta, och David stämde in för han trodde att jag började gråta för att jag inte kunde återuppliva Rose men till min stora förvåning så var det inte min tår droppe som gav livet åter till Rose. Det var David’s.
Men när Rose började röra på sig igen så var David inte med på det så han blev jätte rädd, hoppade upp och sprang och gömde sig bakom Globe. Allt var så komiskt så vi kunde inte göra något annat än att bara stå och skratta rakt ut. Även Rose började skratta när hon såg David’s ansikte. Det såg så roligt ut! Men det var bara roligt tills sanningen gick upp för mig.
Vi måste röra på oss, för om vi inte gör det så kommer snart Evulus vakter tillbaka.
Dom andra tittade oförstående på mig.
Han har blivit starkare. Det känner jag inom mig.
Hur kan du göra det? Frågade David som var mest oförstående.
Det var helt knäpp tyst, tills Globe bröt tystnaden genom att utbrista,
Därför att hon har på börjat förvandlingen till Heras ryttare! Hon kommer aldrig att bli Ljusets ryttare. Hon kommer att bli större och mäktigare än någon av Ljusets ryttare som någonsin levat!
Men... Började Rose, men det har ju inte funnits Heras ryttare på över två sekel!
Ja, jag vet men eftersom... Började Globe.
Hallå! Kan ni sluta prata om mig som om jag inte står en meter ifrån mig!? Jag har faktiskt också frågor!
Förlåt mig Sam. Mumlade dom. Men vad det än är för frågor så tror jag faktiskt att vi kan ta dom på vägen, eller hur? Fortsatte Globe.
Ja de kan vi. Sade jag och så satt jag upp på Globe och David som stått som förstelnad ända tills jag hade sagt att vi skulle sitta upp, satt upp på Rose (men väldigt stelt efter att ha stått så stilla).
När vi hade kommit en bit in i skogen så frågade Rose vad det var för några frågor som jag hade haft,
Jo, ni sade ju att jag aldrig ska bli Ljusets ryttare utan Heras ryttare. Vad är det för skillnad på Ljusets ryttare och Heras ryttare?
Både Rose och Globe stannade som på given signal och vände på huvudet och stirrade på mig som om jag var en utomjording och totalt dum i huvudet.
Vad? Frågade jag.
Kan du inget om din härstamning? Frågade Globe häpet.
Nja, det enda som jag vet är att jag är adopterad. Och förresten så heter det inte härstamning utan familj eller släkt.
Okej, detta kan ta lång tid.
Det som förvånade mig var att det inte var Globe som svarade utan Rose.
Det var tyst ett par minuter men sedan så började Rose berätta, det var inte den glada och problemlösa Rose som pratade utan det var en Rose som jag inte kände till. Det var som om det hade kommit fram en främmande Rose ur den vanliga Roses skal!
Det som jag nu skall berätta är ingen vacker, romantisk eller rolig historia. Det är en historia om hur världen förändrades. Dom flesta människor har glömt eller blivit mördade av Evulus tjänare.
Det började med att människorna var våra tjänare och vi, hästarna, som var herrarna.
Allt var frid och fröjd. Vi blev väl ledda av våran dåvarande drottning, Hera. Men hennes onda kusin fick snart nog av allt, hur grönt det var, men det som nästan var det värsta var, att han fick nog av hur lyckliga vi var!
Det var ingen som sade något för alla var som förtrollade av Roses berättelse, men när hon började röra på sig så följde Globe efter. Som om han vore hypnotiserad.
Så han började samla ihop folk till ett uppror mot drottningen, men Ljusets ryttare det var några lyckliga människor som fick rida på våra ryggar, lyckades lista ut vad han höll på med och rapporterade det till Hera. Några dagar senare så kom Evulus till dom i kedjor för då hade några ryttare lyckats med att dels få en stark vänskap med några hästar att dom fick lov att rida på dess ryggar, och fånga Evulus. När hon sedan förvisade Evulus så svor han att Hera aldrig skulle kunna dö, utan hon skulle få se den sista Heras ryttare dö.
Det var helt knäpp tyst.
Men, hur blev dom Heras ryttare då? Frågade jag.
Jo, dom hjälpte ju till med att fånga in Evulus och förstöra hans planer, som gick ut på att störta Hera och göra världen till en dyster plats. Så Hera gav dom en belöning som var så stor att dom blev ättlingar till Hera, för Hera var ju gudomlig och den uppgiften som dom fick var för stor och mäktig för ett par helt vanliga människor, så dom blev halv gudomliga.
Så du menar att jag är gudomlig!? Utbrast jag häpet.
Ja, något åt de hållet i alla fall, men Evulus gav sig ju inte utan han skickade in några av sina anhängare för att döda både Heras ryttare och Ljusets ryttare.
Annons
Camera info
Camera Canon EOS 600D
Focal length 39 mm
Aperture f/13.0
Shutter 1/200 s
ISO 400
Visa toppen
Show footer