Inställd på timer Livet passerade i revy framför hennes ögon, alla bilder av allt som hade hänt henne. Allt som hade fått henne att känna som hon gjorde, må så som det inte var tänkt att hon skulle må. Det skulle få ta en sista passerande visit och sedan var det över. Hon visste att detta var det sista hon skulle göra och det var hon glad över. Den vita skatten, fönsterputsen stod framför henne på skrivbordet och nu var tiden inne. Hon kände hur hennes puls bara steg och steg. Hur hennes pulserande tinningar var det enda ljud hon skulle höra när hon väl stoppade den blodröda korken mot sina läppar och lät den klorinfyllda fyllda flaskan fylla hennes mun med en klar, genomskinlig vätska som skulle ta slut på allt. På datorskärmen var konversationerna fortfarande igång, och de säger till henne. Säger till henne att hon skulle ställa ifrån sig den. Hon fick inte försvinna, allt skulle lösa sig. Självmord var inte saken som skulle hjälpa, självmord var inte lösningen. Men hon orkade inte lyssna på dem längre, hon visste att det inte skulle lösa sig även om hon hade trott det till en början. Att det bara var en engångsföreteelse som aldrig skulle upprepas igen. Kast med liten flata hade visst tillkommit i simundervisningen för vissa. Bara kolla och se hur långt man kunde få iväg henne från bassängkanten och hoppas på att de får extremt bra betyg i idrotten. Det var verkligen inte någon engångsföreteelse. Det var mobbning i allra högsta grad, där hon var dockan och de drog i alla henne miljoner trådar för att få henne att falla och inte vilja mer. Nu hade de äntligen lyckats och det skulle hon fan visa dem. Hon kollade på den, i hennes ögon, självlysande och skrikande flaskan och hoppades på att den skulle komma glidande över sitt bruna skrivbord. Hon ville verkligen visa dem. Det ville hon verkligen. Tårarna som nu föll ner för hennes kinder var av rädsla, hon ville men hon vågade inte. Hon hade varit där innan och nu var hon tillbaka på samma dystra svarta plats där bara syrsor hörs spela, då de samtidigt avbryts av en skrikande barnröst med hastigt avslut. Det fanns verkligen inte mer i hennes tankar än så. Ingenting. Bara mörker, inget hopp, ingen lycka, bara blodröda pölar utflytande på nedstämdhet och avsmak. Hon reste sig upp ur sin fåtölj som angränsade till skrivbordet och kollade sig i spegeln. Det hon nu kollade på var det sista hon ville se. Det var som att döden hade mött Dracula och fått ett barn tänkt att tillhöra djävulen. Hennes röda och uppsvullnade ögon i kontrast med hennes vita snölika hud och hennes kortklippta korpsvarta hår, som gjorde henne ännu blekare än vad hon egentligen var. Hennes kindben stod ut som två stora sylvassa blad så att ingen skulle kunna komma henne nära, och hennes magra handleder var i hennes tanke fyllda av ärr och smärta när de egentligen var orörda och nu fyllda av rött, trögflytande blod som enligt henne skulle ha koagulerat i ådrorna för länge sedan. Hon kollade kvickt ner mot golvet och hastigt tillbaka upp mot spegeln igen. Den vita tjejen i spegeln var inte kvar. Framför henne stod hon själv i hög person, orörd, verklig, som hon egentligen var, baksidan av vad hon kände. Det alla såg, den fina flicka på andra sidan vägen, flickan som de tror har allt men inte har någonting. Även en fin flicka kan ha problem. Problem som ingen hade med att göra men som kom upp i alla fall. Problem som nu var stora som skyskrapor som sedan hade placerats på hennes axlar. Flera stora skyskrapor som konstant viskade i hennes öron med rosslande röster att hon är äcklig, att hon bättre hör hemma bland djur för hon är inte mer värd, att hon var onormal, att hon borde försvinna och inte smutsa ned samhället med sina fittälskande tankar. Hon orkade inte mer. Hon kände att livet skulle få ta sin gång och när tiden var inne skulle den, som en timer, säga till när det var över. Ring klocka, ring. Ring klocka, ring. Ring klocka, ring.

Annons

The photo has no tags

September 2010