Jag tror att det var på dagen innan den här, på fredagen, som mamma sa något irriterande (vilket jag låtsades inte var det dock): Hon frågade mig varför jag har ett så dåligt självförtroende. Fan! Jag är 23! Är det inte ett och ett halvt årtionde försent att fråga det?

Ok, "försent" är det väl kanske inte, men man blir ju ganska sur för att hon inte tänkt på att fråga det lite mer, lite tidigare. Jag har haft ett dåligt självförtroende, och ett ganska dåligt liv, sedan jag var väldigt liten. Jag valde ett helt fel gymnasieprogram, bara för att jag var för rädd för att ta handelsprogrammet, som hade gjort det nödvändigt att umgås med kunder. Hon borde ha varit där för mig mycket tidigare, och det är rent ut sagt förolämpande att påpeka att hon vetat att jag har haft ett dåligt självförtroende.

men liksom vadå? gör något åt det själv? prata med henne om det? även om hon är din mamma så är du en egen person. till och med när du var yngre hade du kunnat göra något själv, eller bara säga "mamma, jag mår inte bra" eller "kan vi prata om en sak?" och är hon inte människa nog att hjälpa dig så får du hjälpa dig själv. bara för att man är förälder är man inte fulländad och perfekt. och dessutom, även om du valde fel program så gick du gymnasiet! du fick betyg och du kan bygga självförtroende nu. det är aldrig försent. även om föräldrarna inte är på ens sida (jag säger inte att det inte är enklare om man har bra föräldrar som ställer upp för det är det säkert)

inte för att vara allt för tråkig, men du bor fortfarande hemma och dina föräldrar betalar för dig. enligt lagen behöver dom inte göra det, trots att du pluggar. jag vet att vi pratade om det tidigare och att du sa att du tyckte att dom är skyldiga att försörja dig och ta hand om dig tills du hittar ett jobb. det medmänskliga är såklart att ta hand om sina barn och älska dom villkorslöst och allt sånt. men jaa... jag hade ingen poäng jag kom bara på att jag skulle sagt det tidigare men glömde det =P (men sedan tycker jag personligen att man ska ta hand om sina barn, framförallt känslomässigt, men ja... föräldrar är bara människor dom med)

(förlåt att det tog en stund för mig att svara; pappa och jag övningskörde lite på stora vägen^_^)
Jag gör saker åt det själv. Jag gör mitt bästa för att få kontakt med folk, jag har valt en bra utbildning, jag övningskör på 100km/h-vägar utan större prblem (att köra bil alls var för mycket för mig ett tag), så jag gör ju saker åt det. =)

Att prata med henne kanske är smart, men jag känner att de borde ju ha fattat! De måste ju ha vetat hela tiden. Jag har ju varit ensam i princip hela livet, vilket borde få dem att fatta. Varför säga något till dem då? :/ Jag menar; om du hade barn, och om de knappt hade någon att vara med, om de aldrig umgicks med någon utanför skolan, så skulle du väl reagera?

Det är sant att de bara är människor, men man vill ju liksom att de ska kunna göra mer. Det finns ju för fan många som är barn till pundare som kunnat få bättre liv (därmed inte sagt att det är enkelt). Att de ger mig mat och rum är knappast något som man borde visa någon större uppskattning för.

Nåja, jag ska inte tynga ned dig med mitt gnäll!^_^ När jag tänker för mycket på dem så kan jag skriva tråkiga, grå saker, så låt oss kanske tala om något kuligare! Hur har du haft det? =P

Visst att dom säkert har märkt något, och att dom "borde" ha gjort något. Kanske. Men nu har dom inte det.
Och jag tycker att det låter lite bortskämt att inte vara tacksam för att dom betalat husrum och mat till dig! Vad skulle hända om dom en dag sa "nä, packa en väska och försvinn!". Vart skulle du ta vägen? Vem skulle betala mat, kläder, hälsoprodukter(menar shampo, tvål etc)? Vem skulle du få bo hos gratis i över 20 år och ha tillgång till internet och tv varje dag om inte dina föräldrar? Hur skulle det vara att inte ha någonstans att bo?

Och om dom verkligen är så dåliga föräldrar och husrum och mat inte är något att vara tacksam/visa uppskattning för: varför packar du inte dina grejer och lämnar dom?

Om det är din definition av att vara bortskämd så är det nog ingen vidare idé att vi fortsätter att prata om just det här ämnet. :/ Om din definition av bortskämd är att få åtminstonde mat och husrum, efter en rätt så värdelös barndom, så är den ganska annorlunda från min.

Och varför skulle jag lämna huset? =S Jag förstår inte det.
Men som sagt, detta kanske vi inte ska fortsätta snacka om. Vi har lite väl olika åsikter om detta, och jag skulle inte vara förtjust om detta slutade som förra gången vi diskuterade. =P ;)

Jag menade inte att det är bortskämt att ha husrum och mat, jag menade att det är bortskämt att ta för givet att mat och husrum ska finnas där utan att man ska behöva betala eller göra något för det.

Och med det om att lämna huset menade jag att om du ändå tycker att det är inget att ha eller inget att vara tacksam för att ha; om det inte är viktigt - hur skulle det vara om det togs ifrån dig?

Och vad är det som dina föräldrar har gjort som gör att du är så arg på dom?

Om det är din definition av bortskämd, så är den ganska olik min.

Jag har inte sagt att det är inget att ha, och jag kan inte förstå poängen med frågan. Såklart vore det inte roligt om det bara försvann.

De har varit nästan helt frånvarande! Jag önskar att de kunde liksom ha varit lite vaksamma och kanske sagt till sig själva; "Hm! Det är kanske inte speciellt nyttigt för ett barn att vara helt ensamt. Jag kanske borde stötta honom, och göra det som lyckade, eller åtminstonde medelmåttiga, föräldrar gör så att deras barn blir välfungerande." Jag tycker inte att det är för mycket att be om. :S Jag tycker inte att det är verklighetsfrånvänt av mig att tänka så.

Den dagen du inte har dom längre och den dagen du ska flytta hemifrån kommer du att landa så hårt.

Ja, det brukar gå lite dåligt i början, men det är sådant man får anpassa sig till.