Sebastian
Du är rädd för att vara arbetslös mer, för att du är, bland annat, rädd för att folk ska tycka illa om dig, men vad spelar det för roll? Dessutom, om det tar lite tid, och om du får jobb sedan, så spelar det ju desto mindre roll, eller hur? Plugga upp betygen, och sök sedan. Pappa och mamma älskar dig ändå, och en dag så kommer du att få ett jobb, och du kommer att få dem att bli stolt.

_________________________________________________________________________________________

Inuti så känner jag mig så jävla värdelös. När jag går på stan så kanske jag ser normal ut, och när ses av mina familjemedlemar så kanske jag endast ser ut som en valig person i en lite svår situation, men jag känner mig som en värdelös idiot. Jag känner mig värdelös på att köra bil. Jag känner mig värdelös på att umgås. Jag känner mig värdelös på allt det som har med ett jobb att göra. Jag känner mig inte som en vuxen jävla människa. Jag känner mig som någon som ej kan bli älskad eller behövd av någon annan än möjligtvis mamma eller pappa. Jag undrar verkligen varför jag blev den person som jag blev. Det finns 7 000 000 000 personer på den här planeten, varför blev jag ej en av de lyckade? Varför blev jag inte någon som älskade sig själv, som kunde försörja sig själv, eller som kunde få folk att skratta? Varför kunde jag ej finna livsglädje? Jag har varit arbetslös i 4 år, om man ej räknar tiden på lärcentrum. Detä r nästan ett halvt årtionde. Vad ska de bli av mig? Varför har jag de gener som jag har? Varför fick jag den uppfostran som jag har? Varför är jag jag? Jag vet att det finns många som har det betydligt värre än mig, men det ändrar inget, eller hur?

Jag känner ibland att jag borde vara arg på mamma och pappa (av någon anledning, särskilt mamma), men jag kan inte visa någon ilska mot dem, då jag vet att de inte gjort något för att medvetet såra mig, men ändå så känner jag mig besviken ibland. Jag önskar verkligen att saker och ting kunde bli bättre, och att jag kunde finna en funktion i världen, som gjorde saker och ting bättre för folk, och som kunde ge mig den där positiva känslan av mening, och som fick mig att känna att allt det jag genomlevt varit värt det.

Ps.
Livet passerar förbi snabbt när man kommit upp i tjugioårs åldern.
ds.

Ps igen.
Tror att katten jamar för att den vill ut.
Dessutom; ja, jag blir faktiskt bättre på att skriva när jag druckit en del.

Annons

The photo has no tags

November 2012