Hur långt, hur långt kommer jag. När pulsen känns i hela kroppen. Mitt huvud värker. Hjärtat har redan börjat sluta att göra vad de måste. SLÅ. Det här gör gör riktigt ont. Vad som jagar mig hinner jag inte ägna en ända tanke åt. Ser bara att jag inte kommer hinna innan dit innan det är för sent. Lång, långt där borta kan jag skymma någon form av något som skulle kunna likna en hållplats. Kan jag få en chans att häma andan där långt, långt framme. Eller kan jag höra någon viska; Nej nej nej. Lägg dig ner, låt vad som än jagar dig komma i fatt och göra precis vad det vill. Försöker, kämpar och sliter. Vill möta blicken i spegeln och klart och tydligt berätta att det är inte så här det fungerar. Tvivel. Så jag har skrattat idag, har till och med vax i mitt hår. Halå vad betydet det här. Ett avbrått bara, liknar ett stillsamt elavbrott. Mitt skäpp sjönk till botten men jag hann med att ta med allt av värde. Har jag något att värde? Kan jag tycka om någon, är inte det bara dåligt. Eftersom jag är det. Bra. Föröker tala om det för mig själv. Att hinna med att höra andra säga det. Klockan, tiden. Dagen innebär att ingen kan laga mina sår. Är det farligt med glas flytandes i mina ådror. Vadå det speöar väl ingen roll. Finns det ett hjärta som kanske ända kan ta skada av det som gör ont? Kanske. Jag krossade inte vad jag borde idag. Jag ladgade inte vad som var trasigt. Lite förstört och ont. Nej det gjorde jag inte. Inte alls. Jo lite, jag har skrattat. Skrattat, rivit sönder min hud. Slagit sönder min spegel, i vilken orning i livet. Sandra skärp dig. Jag ska. Jag borde. I alla fall försöka. Inte en dålig dag, inte om jag kan se till det som är bra. Inte en bra dag när jag gör dålig. Glömmer. Minns inte alltid. Men jag ska försöka imorogn igen. Igen och igen. Nu ska jag sova. Drömma. Och ja vakna igen.

Annons

Bilden saknar taggar

juli 2010