Leenden. Det är det enda jag kan tänka på när jag tänker tillbaka på Rumänien.
Från början visste jag att det var ett fattigt land och i min hjärna gick jag igenom
de många kolkraftverk som spottade ut mörk, illaluktande, giftig rök. Skitigt land.
Sedan drogs tankarna till de barn som vi skulle möta på barnhemmet; bakbundna
barn, barn med masker för att de inte skulle bita sig själva, barn som bets både
när de var glada och ledsna. Hemska syner.

Jag trodde jag skulle komma till ett land där människorna satt vid vägkanterna och
tiggde, människor som låg vid vägarna och inte hade några kläder, människor som
avskydde livet men var tvungna att leva för att hjälpa sina familjer. Ett helvete på jorden.
Till en sådan plats kom jag aldrig, jag kom till en plats där människor åkte häst och
vagn, där människor verkade bli glada för minsta lilla, en plats där ett leende förgyllde
dagen och gav hjärtat riktig glädje, en plats där många människors ögon utstrålade kärlek.
Och det trots att de inte hade någonting materiellt.

En plats där livet var mycket värt och där kärlek och givmildhet var det viktigaste.
En plats som man bara kan älska.