May
Saturday 26 December 2009 photo 1/4
|
Löv faller mjukt ner på gräset för att sedan bli täckt av snöns kalla kyla, likt mina egna känslor. Jag kan känna dem falla ner inom mig och gömmas undan av de som vill rycka av dem från ens hjärta. Skulle någon bry sig över resten av min kropp när man vet att i normala fall är det i ens hjärta göms alla djupa hemligheter göms undan?
Bara de känslorna gömmer jag, de som jag vill gömma. I mitt hjärta finns bara de känslor som jag vill att andra ska se. Är det dumt av mig att blotta hjärtat så lätt för andra? Klart det inte är, alla tror ju att dem träffar ens svagaste punkt. Att dem träffar så säkert och hårt, så som många andra har redan gjort.
Dumma människor. Jag är inte normal alls, tidigt lärde jag mig att hålla undan de känslor man kan förgöra mig med. Den dagen då jag såg de där blodröda väggarna som förföljde mig genom mitt lidande.
Hur många gånger lutade jag inte mig där för att undvika deras sårande ord, deras beröring som lämnade efter sig mörka märken på min hud, deras fnissningar som lockade fram ens tårar.
Var det blodet från mitt eget hjärta och förtvivlande som färgade den korridoren illröd, en korridor jag fick springa genom för att inte synas. En korridor jag tappade bort mig själv, den där flickan med oskyldiga ögon som fortfarande är kvar och gråter av saknaden.
Ett tomt skal anser de som är mig nära är. Frågar mig om jag försvann när jag sprang förtvivlat och i skam. Kanske jag gjorde det, kanske hon är kvar ensam och väntar på skalet där hon känner sig trygg. Kroppen som har vuxit sig större efter att ha lämnat henne. Är en del av min själ kvar där? Är det därför jag drömmer om dessa väggar? Samt det kalla golvet jag låg på och bad efter någon som kunde plocka upp delarna av mitt hjärta som har brustit.
Jag väntade så länge att jag har glömt den flickan kvar på samma plats. Ska jag inte känna mig skyldig? Det gör jag inte. För det finns ingen annan jag hatar mer än henne och mig själv. Den flickan är allt jag hatar, den där svaga uppsynen och de tårar som kommer lätt fram vid varje elakt ord. Det är hon som låter sin skugga komma fram vid ord som jag inte klarar av att höra, det är hon som låter mig gråta. För hade jag bestämt allt, så hade jag inte låtit en tår rinna från mitt öga. Inget hjärtslag hade hörts och ingen känsla hade skymtats.
Till och med vid detta ögonblick vill jag sätta mina händer runt flickans hals och sakta få hennes ögon att slutna in. För då kanske jag får frid, då kanske jag själv kan få mina egna ögon att slutna in.
Är det fel att hata ens känslor så mycket, eller ens hata sig själv. Det är inte som om jag hatar resten av världen?
Mitt hjärta är så exponerande att folket tror dem skadar mig. Det har varit så länge och inom mig har jag i hemlighet skrattat åt deras försök. För den enda dem sårar är den lilla biten av min själ som ligger bortglömd någonstans. Jag har inte brytt mig på så länge. Hela min existens kunde lika gärna suddas ut från mänsklighetens karta.
Tills ni kom.
Hur kommer det sig, att mitt hjärta rördes vid just då? Era skratt fick mitt hjärta att bulta, era leenden fick mina mungipor att ryckas till.
Även om det verkade som om jag var gladlynt, så var det egentligen bara en fasad. Men just då hade jag ingen mask på mig som skyddade mig. Just då log jag och mitt hjärta var vidöppet och mina känslor låg där och rördes till av er glädje.
Det är så många saker man vill säga, men allt skulle låta så fel. Men ni har på något sätt dragit ut mig från alla dessa murar och låtit mig bli ett med den biten jag har hatat av mig själv som jag har hatat så länge.
Visst vill jag förinta henne ibland, se henne lida så som jag har lidit för hennes misstag. Fast det skulle vara att döda en del som ni tycker om, en del av mig själv som ni har accepterat och verkar uppskatta.
Jag kanske skulle såra er om jag gjorde det. Jag skulle aldrig vilja såra er…
Om detta är en dröm, och jag vaknar upp på stengolvet och blickar upp mot röda väggar… Snälla låt mig sova vidare, för om detta är en dröm, då vill jag aldrig någonsin vakna upp igen.
Hur många gånger lutade jag inte mig där för att undvika deras sårande ord, deras beröring som lämnade efter sig mörka märken på min hud, deras fnissningar som lockade fram ens tårar.
Är det fel att hata ens känslor så mycket, eller ens hata sig själv. Det är inte som om jag hatar resten av världen?
Visst vill jag förinta henne ibland, se henne lida så som jag har lidit för hennes misstag. Fast det skulle vara att döda en del som ni tycker om, en del av mig själv som ni har accepterat och verkar uppskatta.
Visa toppen
Show footer