November
Wednesday 2 October 2013 photo 1/1
|
Det gör ont. Allt gör fucking jävla cp ont. Jag vill krypa upp i ett hörn av sängen och gråta tills kudden är genomvåt. Jag vill sätt mig i duschen så att jag inte känner skillnad på tårar och vattendroppar. Ta fram bladet och se blodet pressas fram ur de små skårorna i min handled och på mina höfter. Jag skär och skär. Det slutar göra ont. Blodet rinner, men inte tillräckligt mycket för att färga duschvattnet. Så djupt vågar jag inte skära.
Ligger och känner hur det svider till när det varma vattnet når de små såren, men orkar inte bry mig. Går upp, är noga med att ha en långärmad tröja så att inte mamma ska se de små blodiga sträcken på min arm.
Står framför spegeln, höfterna är för stora, magen putar, låren går ihop, armarna skakar. Bilden framför mig får mig att må illa, det vänder sig i magen och tårarna bränner. Fan att jag ser ut såhär. Mage, lår, armar. Måste se revbenen, höftbenen och nyckelbenen. Det måste vara ett hål mellan låren. Jag är inte vacker. Sluta säga så förfan! Jag är ful och äcklig och ingen tycker om mig! Alla fejkar det bara.
Lägger mig i sängen och då kommer saknaden… Saknaden efter "honom". Hans svarta hår, gröna ögon, fina läppar, glipan mellan alla hans raka, perfekta tänder. Hans nyckelben och hans nakna överkropp mot min. Hans mjuka rosa läppar som tryckta mot mina passar perfekt. Hans fina perfekta händer och de fina, långa fingrarna som dras över min kropp. Hans mörka sammetsröst som smeker mitt namn som solen smeker vattenytan på sommaren. Hans ord som får mig att må så jävla fruktansvärt bra.
Allt det här kommer aldrig att hända igen. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Det smärtar mer än alla rakblad, knivar och saxar någonsin kommer att göra. Aldrig mera få höra att han älskar mig. Jag klarar inte det.
Kryper upp i fosterställning och tårarna forsar ner medans hela min kropp skakar och jag kippar efter luft. Varför blev det såhär? Varför händer det här mig? Jag hade allt, allt var perfekt. Kanske för perfekt, kanske var allting för bra för att vara sant? Jag hade för mycket och då togs allt ifrån mig, på en gång. Eller, han försvann och tog allt bra med sig.
Mina vänner avviker en efter en, trycket blir för stort med en anorektisk vän som skär sig. Har många, men ingen förstår, ingen vill veta. Eller egentligen vill alla veta, vill att jag ska berätta så att de får skvaller. Ingen vill egentligen veta hur jag mår, hur jag klarar allt.
Klockan är närmare tre på natten, världen sover och drömmer härliga drömmar, medans jag sitter här. Jagad av mina inre demoner, jag kan bara fly från dem genom att snitta upp min hud med de små bladen från pennvässaren som jag skruvade loss. Jag sitter på golvet, med ryggen tryckt mot sängkanten och gråter så tyst jag kan. Egentligen vill jag bara skrika, men det går inte. Då vaknar hela familjen och jag vill inte sitta och gråta med mamma och pappa och behöva förklara allt. Då är det bättre att vara tyst och få ut all smärta genom blodet som sakta pulserar ut ur mitt bleka skinn.
Tar fram ett av de små silvriga bladen och sätter mig återigen ner på golvet och trycker den tunna spetsen mot min höft och skär snabbt upp ett snitt, djupare än något av de andra. Blodet fyller den lilla skåran och rinner ner som en tår från det lilla såret. Jag lägger mig ner på golvet med det nu blodiga knivbladet mellan tummen och pekfingret. Jag kan nästan känna mitt hat mot mig själv flyta ut genom såret, en lättnad och en känsla av kontroll sköljer över mig. Jag förtjänar det här, jag matchar min mörka, skadade och fula insida med mitt yttre.
Jag har vetskapen om att den här känslan av lättnad bara håller ett litet tag, men den lilla stunden tar jag väl vara på. Innan demonerna och smärtan letar sig in i mitt inre igen. Men nu för inatt har jag räddat mig själv på mitt egna, destruktiva sätt.
Det gör ont. Allt gör fucking jävla cp ont. Jag vill krypa upp i ett hörn av sängen och gråta tills kudden är genomvåt. Jag vill sätt mig i duschen så att jag inte känner skillnad på tårar och vattendroppar. Ta fram bladet och se blodet pressas fram ur de små skårorna i min handled och på mina höfter. Jag skär och skär. Det slutar göra ont. Blodet rinner, men inte tillräckligt mycket för att färga duschvattnet. Så djupt vågar jag inte skära.
Ligger och känner hur det svider till när det varma vattnet når de små såren, men orkar inte bry mig. Går upp, är noga med att ha en långärmad tröja så att inte mamma ska se de små blodiga sträcken på min arm.
Står framför spegeln, höfterna är för stora, magen putar, låren går ihop, armarna skakar. Bilden framför mig får mig att må illa, det vänder sig i magen och tårarna bränner. Fan att jag ser ut såhär. Mage, lår, armar. Måste se revbenen, höftbenen och nyckelbenen. Det måste vara ett hål mellan låren. Jag är inte vacker. Sluta säga så förfan! Jag är ful och äcklig och ingen tycker om mig! Alla fejkar det bara.
Lägger mig i sängen och då kommer saknaden… Saknaden efter "honom". Hans svarta hår, gröna ögon, fina läppar, glipan mellan alla hans raka, perfekta tänder. Hans nyckelben och hans nakna överkropp mot min. Hans mjuka rosa läppar som tryckta mot mina passar perfekt. Hans fina perfekta händer och de fina, långa fingrarna som dras över min kropp. Hans mörka sammetsröst som smeker mitt namn som solen smeker vattenytan på sommaren. Hans ord som får mig att må så jävla fruktansvärt bra.
Allt det här kommer aldrig att hända igen. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Det smärtar mer än alla rakblad, knivar och saxar någonsin kommer att göra. Aldrig mera få höra att han älskar mig. Jag klarar inte det.
Kryper upp i fosterställning och tårarna forsar ner medans hela min kropp skakar och jag kippar efter luft. Varför blev det såhär? Varför händer det här mig? Jag hade allt, allt var perfekt. Kanske för perfekt, kanske var allting för bra för att vara sant? Jag hade för mycket och då togs allt ifrån mig, på en gång. Eller, han försvann och tog allt bra med sig.
Mina vänner avviker en efter en, trycket blir för stort med en anorektisk vän som skär sig. Har många, men ingen förstår, ingen vill veta. Eller egentligen vill alla veta, vill att jag ska berätta så att de får skvaller. Ingen vill egentligen veta hur jag mår, hur jag klarar allt.
Klockan är närmare tre på natten, världen sover och drömmer härliga drömmar, medans jag sitter här. Jagad av mina inre demoner, jag kan bara fly från dem genom att snitta upp min hud med de små bladen från pennvässaren som jag skruvade loss. Jag sitter på golvet, med ryggen tryckt mot sängkanten och gråter så tyst jag kan. Egentligen vill jag bara skrika, men det går inte. Då vaknar hela familjen och jag vill inte sitta och gråta med mamma och pappa och behöva förklara allt. Då är det bättre att vara tyst och få ut all smärta genom blodet som sakta pulserar ut ur mitt bleka skinn.
Tar fram ett av de små silvriga bladen och sätter mig återigen ner på golvet och trycker den tunna spetsen mot min höft och skär snabbt upp ett snitt, djupare än något av de andra. Blodet fyller den lilla skåran och rinner ner som en tår från det lilla såret. Jag lägger mig ner på golvet med det nu blodiga knivbladet mellan tummen och pekfingret. Jag kan nästan känna mitt hat mot mig själv flyta ut genom såret, en lättnad och en känsla av kontroll sköljer över mig. Jag förtjänar det här, jag matchar min mörka, skadade och fula insida med mitt yttre.
Jag har vetskapen om att den här känslan av lättnad bara håller ett litet tag, men den lilla stunden tar jag väl vara på. Innan demonerna och smärtan letar sig in i mitt inre igen. Men nu för inatt har jag räddat mig själv på mitt egna, destruktiva sätt.
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/fforeveralonee/516260376/
Visa toppen
Show footer