February
Friday 16 January 2009 photo 1/1
|
Hittade en berättelse som jag skrev i åttan till en svenskauppgift på datorn... den som orkar läsa igenom hela får ett pris!
Skit i alla konstiga tecken som står innan berättelsen börjar. Jag tror att bilddagboken kommer att göra en del av texten oläslig också (inga mellanrum på sina ställen etc).. men som sagt... man kan vinna ett pris
<!--[if gte mso 9]><xml> <w:WordDocument> <w:View>Normal</w:View> <w:Zoom>0</w:Zoom> <w:HyphenationZone>21</w:HyphenationZone> <w:PunctuationKerning /> <w:ValidateAgainstSchemas /> <w:SaveIfXMLInvalid>false</w:SaveIfXMLInvalid> <w:IgnoreMixedContent>false</w:IgnoreMixedContent> <w:AlwaysShowPlaceholderText>false</w:AlwaysShowPlaceholderText> <w:Compatibility> <w:BreakWrappedTables /> <w:SnapToGridInCell /> <w:WrapTextWithPunct /> <w:UseAsianBreakRules /> <w:DontGrowAutofit /> </w:Compatibility> <w:BrowserLevel>MicrosoftInternetExplorer4</w:BrowserLevel> </w:WordDocument> </xml><![endif]--><!--[if gte mso 9]><xml> <w:LatentStyles DefLockedState="false" LatentStyleCount="156"> </w:LatentStyles> </xml><![endif]--><!--[if !mso]><object classid="clsid:38481807-CA0E-42D2-BF39-B33AF135CC4D" id=ieooui></object><style>st1:*{behavior:url(#ieooui) }</style><![endif]--> <!-- /* Style Definitions */ p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal {mso-style-parent:""; margin:0cm; margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; font-family:"Times New Roman"; mso-fareast-font-family:"Times New Roman";}@page Section1 {size:595.3pt 841.9pt; margin:70.85pt 70.85pt 70.85pt 70.85pt; mso-header-margin:35.4pt; mso-footer-margin:35.4pt; mso-paper-source:0;}div.Section1 {page:Section1;}--><!--[if gte mso 10]><style> /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:"Times New Roman"; mso-ansi-language:#0400; mso-fareast-language:#0400; mso-bidi-language:#0400;}</style><![endif]-->
Samemannen
Ruokojärvi, ett samhälle långt upp i Norrbotten. En väldigt fin och välskött tätort, med tillhörande fina och välmående invånare, som naturligtvis pratar med en delikat brittisk accent, som kan tänkas bo i stora utsökta brittiska herrgårdar någonstans vid en brittiskinspirerad landsväg med stora grindar och pampiga brittiska trädgårdar och dörrklocksignaler som påminner om den stora brittiska musikexporten under 60-talet.
Men precis som alla andra tätorter i Norrbotten, har även denna problem. Det må se ut som en fin rikemansort på ytan, men när nattens mörker faller, visar sig den ondskefulla kriminaliteten. Ta bara en kik i en gränd, så kommer du garanterat att stöta på åtminstone någon av följande brutaliteter: en gubbe som antastar en oskyldig gnagare, ett litet barn sparka av revbenen på små kattungar eller kanske det mest barnsliga och obetydliga, men tyvärr ganska vanliga scenario; en gammal dement rugguggla, med halvfärgat hår (svart-vit) och bärandes minst sju djurhudar, försöker lägga beslag på ett välkänt antal dalmatiner.
Det är just vid liknande tillfällen som lite smått snuskiga och helt sinnesrubbade ljusbilder, (ungefär som i "Batman") innehållande två renar och ett uttryckslöst och fult, smått skrattretande ansikte visas på det nattsvarta himlavalvet. Det är då ringande klockor och en ljus jollrande stämma (nynnandes på titelspåret till filmen "Bambi") kan höras. Det är då Samemannen,"beskyddare" av alla djur, kommer till undsättning.
Hans ansikte är uttryckslöst och stumt. Hans gyllenbruna hår är lömskt dolt under en blå tillhörande färgglad tofs, som inte bara är fin, den kan även användas som ett dödsförklarande vapen, som hjälpt Samemannen många gånger i strid mot ondska (den har faktiskt bara hjälpt honom en gång för att vara mer exakt, då han råkade snubbla över sitt ena skosnöre, och tofsen hamnade i munnen på en gubbe som satt och urinerade upp och ner i sitt paraply. Gubben kvävdes till döds och Samemannen såg detta som en ypperlig bragd och passade på att skryta lite för sig själv i sin ensamhet, dagen därpå).
Hans enda svaghet är hans missväxt, ty han är endast 13 cm lång. Detta gör att han ofta hamnar i väldigt komplicerade situationer då han bl.a. försöker kommunicera med de större djuren. Samemannen får helt enkelt nöja sig med att rädda insekter. Han vågar sig på att konfrontera alla insektsarter, förutom maskarna. Han säger att han inte tål dem då man inte kan se skillnaden på deras hufvud och rövhål. Men de som verkligen känner Samemannen (med andra ord, väldigt få) vet att det antagligen handlar om en traumatisk händelse som utspelades när Samemannen fortfarande var ung, (troligtvis för några millennier sedan) då maskarna härskade på jorden. Men hans rädsla för maskarna hindrar honom inte från att "slåss" mot "ondskan" som en "superhjälte".
Just denna dag var en sådan där härlig dag mitt i rötmånaden, och Samemannen hade fått nys om att en skalbagge var i knipa. Han prioriterade dock inte detta som ett särskilt viktigt uppdrag, ty det var en mycket hektisk månad för honom. Insekterna dog i samma hastighet som det föddes nya och uppdragen flödade in från hans uppdragsgivare herr Sten och fru Pinne (som Samemannen hade hittat ute i skogen och beslagtagit för egna behov). Men Samemannen hade på äldre dagar börjat få ont i sina stackars leder och orkade inte längre utföra samma mängd och svårighetsgrad av uppdrag som förr i tiden. I stället antog han numer bara uppdrag som krävde en fiskmås intelligens för att avklaras, och detta skalbaggsuppdrag passade hans undermåliga hjärna som handen i handsken. Dessutom hade han ju sin status (som uppnådde samma mån av respekt som en vanlig gaffel) att tänka på.
<p style="text-indent: 65.2pt;"> Han gick ut ur sitt hus (en skokartong) för att sadla sina "renar", (som egentligen var två fjärilslarver [den ena var en puppa] som Samemannen hade hittat ute i skogen och beslagtagit för egna behov. Han kallade dem för Pelle och Kalle) sedan åt han en macka och klädde på sig sin finaste kostym, (som härstammade från den tiden då han var med i sicilianska maffian någon gång under 1930-talet) innan det bar av mot hans nya uppdrag.<p style="text-indent: 65.2pt;">-Fortare Kalle (puppan) snabbare Pelle! Nej inte så jävla fort Kalle, ditt förbannade penisskaft! Flytta på dig din efterblivna söndagsbilist!!! Röt Samemannen då hans släde, (en tändsticksask) dragen av Kalle och Pelle, slirade in på Ruokojärvis stortorg. Han var smått ilsken efter att ha legat bakom en långsam och skruttig gammal Ford Sierra hela vägen från sitt hus, en sträcka på fyra kilometer, vilken hade tagit Forden sju timmar att köra (rätt snabbt för en Ford Sierra konstaterade Samemannen efter en stunds betänketid) och Samemannen hade inte hittat något tillfälle att köra om på någon av Norrbottens alla smala vägar (skogsstigar). Nu var han hur som helst väldigt försenad, så han surrade fast Kalle och Pelle vid en pinne han hittade på marken och styrde sedan stegen lugnt och sansat mot ett av sina favoritställen, "Torgkondis", ett skitigt konditori beläget i det sydvästra hörnet av Ruokojärvis stortorg.<p style="text-indent: 65.2pt;">Samemannen stod och tittade en stund på alla härligheter man kunde finna bakom Torgkondis sönderslagna glasdisk. Härligheter hopblandade av diverse cykeldelar, lite pizzasallad, kristdemokrater och annat kletigt man kan hitta liggande längs trottoarer. Förutom Samemannens närvaro, låg Torgkondis öde, endast dova skrammel och lågmälda smärtsamma stönanden kunde höras längre in i lokalerna. Samemannen ropade nervöst med sin ohörbara röst:<p style="text-indent: 65.2pt;">-Hasse, Hasse, är du där Hasse?Hallå?
Och Samemannen svarades direkt av en sluddrande, mörk, dov, nästan lite givmild men ändå hård och lite smått nasal röst, som tycktes skrika rakt in i örat på honom. Vilket den även gjorde.
- Tjena Ballemannen! E'ru här nu igen, din lille jävel? Vilken gång i orningen äre du besöker mitt fina lilla konditori? Femte? Fan asså! Om de fortsätter så här, så kaschje ja tjänar pengar! Skrek en väldig och skäggig man rakt in i Samemannens numer spruckna trumhinnor. Samemannen hoppade till och blötte ned sina byxor av förskräckelse.
- Ska'ru ha de gamla vanliga? En smula av de finaste wienerbrö man kan finna på jordens yta? Fortsatte den skrikiga stora mannen och bröt av en bit av något gammalt och hårt han hittade i soptunnan.
- Jj... ja vv... visst, he... hej Hasse, stammade Samemannen fram. Han hade inte hämtat sig än.
- Hoppsan! Skrämde ja dej, ditt lilla rövhål? De va inte meningen. Du får'en för vårt stammispris, 59 kr, dreglade den väldiga mannen vid namn Hasse Gulnagel. Samemannen kände genast efter sin plånbok av ren skyddsreflex och kallade Hasse för en "jävla skurk". Men han betalade honom ialla fall, trots den låga budget han hade och slickade sedan hövligt på Hasses stortå.
Hasse hade en gång i tiden varit en mycket rik och välkänd man på grund av den stora möbelkedja han hade ägt. Han hade levt ett liv i rikedom och lyx. Men precis som alla andra rika män, hamnade även Hasse i det förrädiska "Kinderäggsniffarträsket" (ett sorts kokainliknande missbruk, där man krossar de kända chokladäggen till smulor, samlar ihop resterna med hjälp av t.ex. sitt kreditkort och försöker sniffa upp de kanske inte alltid så grovmalda smulorna genom ett sugrör). Han gav upp alla sina rikedomar för att kunna ha råd med mer Kinderägg och till slut blev han vräkt från sin lyxiga herrgård (lyxig på ett sådant där Ruokojärviskt sätt) och hamnade på gatan, iförd endast välanvända disktrasor i olika kulörer och på jakt efter fler chokladägg. Efter att ha hamnat i ett storbråk, (med en ungjävel, angående det sista Kinderägget i en liten kiosk) fick han behandling för sitt stora behov. Hans fall ansågs dock inte vara av hög prioritet, så han kastades åter ut på gatan, iförd samma smutsiga disktrasor, men nu hade han ett större självförtroende. Han tog alla sina besparingar, (en stulen handväska) köpte ett gammalt rivfärdigt ruckel på Ruokojärvis stortorg och öppnade Torgkondis.
Samemannen var väldigt nöjd efter mötet med sin "vän". Han hade nämligen inte bara fått i sig lite "näring", han hade även lyckats få en gnutta korkad information om sitt uppdrag (efter några mutor, gick det att luska någon form av lös, sinnesförvirrad information ur Hasses dimmiga hjärna. Denna information var knappast sann, till och med Samemannen visste det. Men någonstans måste man ju börja). Nu hade han slösat bort alltför mycket tid på Hasse. Nu var det bråttom. Han rusade genast in på Ruokogatan, precis som Hasse hade berättat, och gjorde bara några få småstopp längs vägen för att köpa lite bestick, en morgonrock och andra saker som kan vara bra att ha, samt titta lite i diverse herrtidningar hos "Leifs". Men han gjorde allt detta så snabbt som möjligt, ty det fanns ju inte en sekund att förlora.
Hasse hade sagt, att in i den första gränden på vänster sida om Ruokogatan i nordöstlig riktning, skulle Samemannen finna två idioter som högljutt torterade någonting. Och visst var det så, ty inne i just den gränden skådade Samemannen två transsexuella män prygla en SARS-infekterad kines.
- Falskt alarm, pustade Samemannen lättat ut, och vände för att gå tillbaka till sin släde. Efter cirka sex steg, hörde han ett krasande ljud under sin högra fot. Han hade oavsiktligt (menade han själv) trampat ihjäl den skalbagge han hade "kämpat så hårt" för att rädda. Trots sin tröga uppfattningsförmåga, insåg Samemannen snart vilken tabbe han hade åstadkommit. Han kollade febrilt runt sig efter folk som kunde agera vittnen i hans grovt kriminella, men ack så oavsiktliga (som han själv menade) "feltramp" och då han inte fann några, stoppade han skalbaggen innanför kalsonglinningen (beslagtog för egna behov med andra ord)och började springa i riktning mot sin släde. Det bar av uppför Ruokogatan och in på Stortorget (där han stannade för att utföra nummer två på Torgkondis osvabbade golv) där han fann Kalle och Pelle, som trots sin dåliga förtöjning till en liten ekpinne, inte hade rört sig ur fläcken. Han lossade dem båda och for iväg hemåt. På vägen (stigen) fastnade han tyvärr åter bakom en Ford Sierra och svor högt samtidigt som han tänkte på den goda skalbaggestuvning han skulle äta ikväll. Kalle pep inifrån sin puppa och Pelle gjorde sin bästa hästimitation.
Comment the photo
jag minns "Sämeman" i syslöjden:D haha glada minnen
Boohyakashan!
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/fhallberg/320057502/
Visa toppen
Show footer