Sunday 7 September 2008 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
<p style="margin: 0cm 0cm 10pt;">Att äntligen veta, äntligen föstå, allt känns så mycket lättare, men ändå så fruktansvärt svårt. <p style="margin: 0cm 0cm 10pt;">Vad ska man göra, när man äntligen vet, och ändå inte riktigt vill föstå. När man ler, skrattar och säger att nu är allt okej, fast man i själva verket har så fruktansvärt svårt att släppa taget, när man bara önskar att man kan få ligga där, en sista gång, tätt intill och bara få känna doften, tryggheten och denna undebara närhet. <p style="margin: 0cm 0cm 10pt;">Jag vill ligga där, känna din varma hud mot min, känna dina händer sakta stryka mot min arm. Känna hur du än en gång trycker mig tätt intill där vi ligger nära, nära och försöker koncentrera oss på en film, när vi endast har ögon för varandra.<p style="margin: 0cm 0cm 10pt;">Det blir nog aldrig så, en sista gång, men jag gläds åt de undebara minnen jag har, även om det enligt mig blev allt för få, även fast dem får det att värka i min själ.<p style="margin: 0cm 0cm 10pt;">Saknaden finns alltid kvar, som skuggan under trädet, som värken i min själ, som verkligen skriker efter din närhet. Men med smärtan kommer också orken, och viljan att leva kvar, för kanske, kanske finns det en risk att vi hamnar där igen, i vår egen värld, vår egen atmosfär, där bara, bara vi existerar.<span style="mso-spacerun: yes;"> </3 <p style="margin: 0cm 0cm 10pt;">(Du vet vem du är)
Annons