Lyssnar på fin musik.
Och på nått konstigt sätt tänker jag på min såkallade
pappa..
Jag vet inte varför.
Undra om han någon gång tänker på mej?
Och iså fall va tänker han då?
Bra eller dåligt?
Borde jag älska eller hata honom?
Jag är otroligt kluven.
Han svek mej, bättrade sig, och svek mej igen.
Jag vill men kan inte lita på honom.
Han verkar bara se de från sitt perspektiv.
Jag vill att han älskar mej.
Jag vill att han hör av sig.
Men just nu är jag otroligt arg över de han håller på med.
Alkoholen eller mej, hans beslut.
Jag tänker inte stå och vänta på att han ska ha tid för mej.
Det är jag som är "barnet", inte han.
Men jag har lovat mej själv att inte hoppas för mycket.
Jag är rädd för att bli ännu mer sårad och sviken.
Frågan är...
går de?
Alla har önsketänkande om saker som ska ske.
Jag hoppades på att mitt hål skulle fyllas när vi
pratade.
Men du lyckades bara göra de större.
Ett önsketänkande av att få ha ett normalt liv.
Med två föräldrar, och som älskar mej.
Men riktigt så bra kommer det aldrig att bli.
För mitt förflutna och bakgrund finns alltid.
För mej kommer du nog tyvärr aldrig bli min "pappa".

Martin, ditt stöd behövs verkligen.

Annons

The photo has no tags

November 2011