okej jag hatar folk som kommer oanmälda till mig. Jag hatar när folk ser mig sjuk. Snart kommer det folk och jag har låst in mig på mitt rum, utan nyckel men mamma ska säga att jag är otroligt sjuk och inte kan närvara där nere alls. Lögner kan vara nödvändiga sålänge det inte skadar någon- nu räddar det bara. Är jag sjuk så är jag sjuk så enkelt är det. Vad man ska behöva gömma sig för att få vara ifred och när man inte vill vara ifred då minsann sitter man där och rullar tummarna typ.Så nu tog jag med maten upp på mitt rum, grisigt jag vet. Det är åtminstonde god mat med fläskfile och pommes. Det är som vanligt min urgulliga mamma som har gjort maten. Min mamma är bäst, hon är min bästa vän som aldrig sviker till skillnad från vissa cpn som man bara BLÄ jag tänker inte gå in på det. Men som sagt min mamma, henne ska jag hylla mer. Hon passar upp på mig heela tiden, gör allt för att jag ska vara glad oavsett om jag är frisk eller sjuk eller har betett mig somen idiot. Hon ställer alltid upp. Hämtar mig överallt även om klockan är 4-5 på natten. Hon tröstar mig alltid och vet hur jag menar. Honförlåter fastän jag säger oförlåtliga saker. Hon ger råd som nästan alltid stämmer hur bitter jag än blir över det. Henne skulle jag tacka först i mitt tack tal på guldbaggegalan eller oscarsgalan, oh yes tänk att stå där--> Och jag vill tacka min kära mamma som alltid ställt upp för mig för hade jag inte haft henne så skulle det här aldrig ha gått, jag vill tacka min blablabla, sedan vill jag tacka mig själv-tack Sofia- tack för att jag har lyckats:D så skulle alla aplodera och så skulle det stå i alla tidningar vilket fint tal jag hade och vilken fin klänning jag bar :) Ja det vore något. När jag endå pratar om människor så kan jag prata om min föredetta bästa vän, en som jag trodde var min vän men det har det visats många gånger att hon inte äroch små detaljer det skiter jag i för jag är naiv och tror att allt skabli bra, men så stort misstag som hon gjort nu det vet jag inte om jag kan förlåta men det värsta är, är att hon inte ens bryr sig. Jag försöker att inte bry mig, jag blir alltid åtsagd "men sluuuta bry digså mycket" "tänk inte så mycket" men det går inte säger jag. Hon är med i historien, i sagan om mig själv, hon var min första bästa vän som jag alltid lekte med som liten. Det går inte att ändra på det. Det går inte att glömma bara för att min barndom bestod mycket av våra lekar här ute i skogen- alla våra kojjor och klätterträd och allting annat. Som litenhade jag inga grannar- inga som var ens i närheten av min ålder. Som liten säger man inte så ofta "mamma nu kör du mig till hällefors eller filipstad" så flytta du hit, när jag var 6 år och vi fick kontakten med en gång. Vi lekte samma lekar och kom på allt som har med lek ochbus att göra, vi kunde leka med grankottar som med strumpor alltid hade vi så roligt. Som om jag kan glömma det fastän du på senare tid förändrades drastiskt och jag tror faktiskt inte du själv vet vem duär. Alla lögner och svek, man kan inte stå ut med hur mycket som helst.Sedan nu den största lögnen, förmodligen största och det är ofattbart inte bara själva händelsen utan hur man kan ljuga om något sånt. Sedan nu varför jag ens skriver om det. Jag skulle kunna skriva en bok om allting för så mycket har du och jag gjort och så mycket har du nu gjort mot mig att vi förmodligen inte kommer någonsin göra något igen med ett enda kiknande skratt. Jag låg och tänkte på allt och hur man ska bevara alla som man bryr eller brytt sig om, så undrar jag hur det är med dig och ja, hör och häpna ditt barn också sen skriver jag då alltså ett meddelande på sådär 8 sidor om hur roligt vi har haft det och hur sviken jag känner mig men att jag ger dig en chans bara för gamla tiders skull, för att jag är ett mongo som bryr mig om folk och det stör mig enda in i ryggmärgen, vilket fall så svarar du inte, du bara skiter i det och skulle det dras upp så skulle det förnekas och ljugas om så att det skulle vändas som om det vore mitt fel. Det stör mig. Det stör mig att folk kan vara så själviska. Att inte jag kan vara så självisk fastän jag låtsas väldigt bra. Du är inte ens värd mig, men vi hade så himla roligt, den tiden vi hade varandra så var det verkligen starkt som om vi inte behövde bry oss om något utan bara skratta, jag kommer minnas dig och ditt skratt, nu tänker inte jag höra av mig mer och fjäska för någon som endå inte finns där för mig. Det är ganska ofattbart för alla att du fått barn och ljugit om att du inte har eller ens vart gravid, det är så mycket sjuka saker att man får ett fotbollsmål i munnen av chock.

Så nu var det skrivet.

Nu kan jag skriva om fruktsallad. Om jag var i fruktsalladen såskulle jag vara en apelsin. Jag skulle äta fruktsallad om jag tordes gåner. Sedan det där med apelsinen, jag är vitare i ansiktet än i håret just nu och blev man brun av att svettas så skulle jag se ut som enkenyabo vilse i Silvergruva, så en apelsin skulle jag inte vara utantyp en coocosnöt, stavar man så? Jag orkar inte söka på google.

Nooooo nu kommer dom. Skriv tyst på tangenterna. SUCK. Jag skullelägga in en sjuklingbild men min telefon låter sig inte laddas, den har blivit knäpp nu igen. Nästa gång jag köper en telefon så ska jag ha en nokia tror jag. Men jag är fast vid min gamla telefon som faktiskt justhar blivit gammal:( Men har abonnemang så jag får vänta ett tag till,iof behöver jag ju inte ha värsta telefonen för den enda skillnaden på dem som är nyare är väll kameran och ska ja ta kort så kan jag ju ta med digitalkameran om det inte är nödfall. Det är konstigt att jag aldrig har tappat bort en telefon sådär på riktigt. Jag tappar bort denvarje dag, nästan hela tiden men jag hittar den enligt andra ALLTID i väskan eller ibland håller ja i den. Det brukar vara sådan panik efter min telefon så jag får alltid höra "men i väskan, men ååååh där ser duväll, inte nu igen" och jag fumlar med händerna i väskan och piperhalft hysteriskt först NEEEEEj den är inte där, ring till den!! så ringer det i min väska. Ibland när det är extremt så kan jag gå och prata i telefonen och sen undra för ett par sekunder "vart är min telefon!?" så känner jag mig hemskt dum men mest lättad. Telefonkortdock slarvar jag mer bort, hittills har jag tappat bort 3. Vissa sakerkan jag inte förklara hur dom försvinner, jag håller i dom och sen vipsär det borta typ...vissa klädesplagg har jag tappat bort och sedanhittat igen efter ett par år- jag skulle vilja skylla på spöken men innerst inne vet jag ju...Om jag fick tappa bort något nu och fick välja så skulle jag välja mitt ansikte, eller mest mitt hår för det är jag mest trött på. Mitt ansikte är jag inte trött på haha men hur hängigt trött jag ser ut och så inget som helst smink för det orkar jag inte ha på. Jag ser snällare ut utan smink säger Jonas, och finare mensnällare vill jag inte se ut som för mesproppar är inte fagert och såfinare nej det hoppas jga verkligen inte för då är det ju något som ärfel. "Sluta sminka dig, du beöver inget smink" ååh så trött på atthöra, fast lite charmerande dock för annars hade jag väl inte vågatvisa mig alls. Ibland måste jag vara utan smink bara för att mina ögonkan vara lite känsliga mot vissa mascaror, typ ifall jag gråter o fårin det i ögat så får ja som en vagel fast osynlig:P Men jag känner mignaken utan det. Det handlar inte om att göra sig snygg för att folk skase en, det handlar i alla fall för min del att jag själv ska tycka detser duglit ut och så tycker jag det är rätt roligt att sminka mig(sålänge jag inte är stressad). Smink räddar många människors utseende och självförtroende. Jag tror jag börjar komma över självförtroendesgränsen i alla fall, men jag tänker inte sluta med minkära mascara. Om jag fått valt innan jag föddes så skulle jag haftbrunare hy och redan mörka långa ögonfransar, men nu ärögonfransarna extremt ljusa. Undra varför människan blev att se ut somden gör? Varför just 5 fingrar på varje hand, varför bara 2 ben och 2armar. Oh fy tänk en människa med små smala 10 ben istället, som en spindel:O Stackars alla dom som inte har några ben alls eller armar eller ja något slags handikapp, jag brukar testa mig själv ibland attinte använda armarna och sånt (haha ja det är sant) och så greppar jag saker med tårna istället och det är ju skit jobbigt men det går ju, såom jag var tvungen att ta bort något så skulle det vara nej fan va svårt förresten -jag tänkte säga armarna men då kan man ju inte göramassa "händiga" saker men tog man bort benen så skulle äsch en av varje skulle jag välja...egentligen behöver man ju inte tänka på sånt, hoppas jag:) Blind och döv är enkelt, döv förstås. Jag ser hellre än att höroch fick man välja stum så skulle jag ta det. När jag var liten hade jag värsta fördomarna, jag blev jätte förvånad när jag såg helt normala människor vara döva, dem såg ju precis ut som oss andra:O Sedan första gången jag såg en homosexuell gubbe pussandes med en annan, jag tyckte det var jätte otäckt och pratade om det hela vägen hem från örebro och även när jag såg det (pinsamt) "kolla dom pussas!!, shhh,"kolla det är ju 2 pojkar". Tiderna ändras verkligen. Nu förvånas ingen av något typ. Det är ju nu mer mode att vara tvärt emot och annorlunda,det är ju bra på sitt sätt men kan bli lite överdrivet i längden. Nu ska jag gå och lägga mig och dra täcket över huvudet och låtsats att jag ser saker i mörkret och sedan krama min kudde och fundera över om riktigt feta armar käns så att krama, typ gäddhäng ahh fy tänk om man vaknar upp någon dag och har det:O

Salut

Och jo btw, stavfel får man ha när man är sjuk 8)

ärinte de don moppe på bild??