February
Thursday 11 June 2009 photo 1/1
|
Nu är all tid på förskolan och fritids slut.
Mina små barn. Mina små liv som jag haft så roligt med. Jag är inte bara ledsen, jag är uppriktigt sagt helt förkrossad. Jag kommer sakna dom så himla mycket. Det gör ont i mig när jag tänker på hur roligt och upplyftande det varit att fått spendera min tid hos er. Det är inte bara förskolan utan nästan alla på hela skolan jag kommer sakna. Jag sitter nu och tittar på presenter som jag fått av er som ni har gjort själva. Ni fick mig att skina, själen glittrade alltid efter att få vart hos er. Alltid så snälla, ibland störande snälla då både armar, ben, händer, fötter och vad man nu kunde få tag på av mig var stadigt ihållna så man fick riktigt ont. Barnen fick faktiskt mitt självförtroende och vetskap om livet att stiga. Jag kommer aldrig glömma er. Jag får dåligt samvete att jag inte bar dom mer, att jag inte stannade hela tiden fullt ut till klockan 4 om dagarna utan gick typ jämt vid halv, alla teckningar som jag inte orkat göra åh herregud och att jag sjukanmält mig och stannat hemma någongång när dom behövt mig. Det var den sorgligaste skolavslutningen någonsin. 9an, studenten nej det var ingenting. Deras lilla tal för mig, då barnen grät och bönbade mig att stanna, oh fy det sätter sig fast hårdare än klister i huvet. Fröknarna som hade lagt ihop till blommor. Barnen som hade lagt ihop till blommor, till och med dom som aldrig haft med sig frukt och sådant, som verkligen skrammlat ihop det. Sådan fin blomkorg fick jag. Sådana fina blommor hade barnen plockat. En av mina små ögonstenar hade plockat mina favorit blommor som vi hade gått och sagt namnen på här om dagen, hon stormgrät och var helt oträstlig och jag tänker på hennes lilla ansikte som var så förkrossat bara för mig. Jag önskar jag kunde stanna där, för att ha jobbat på förskola och fritis det har verkligen höjt mig. Dom dagar som kännits skit har räddats, dom stunder man har undrat vad man egentligen ska ta sig till har räddats då man alltid har vetat "att på skolan ja där är det alltid full fart och roligt hela dagarna, där händer det saker hela tiden och där hyllas ja som en gud". Jag borde ha gått fram till var och en idag och sagt hur mycket jag har uppskattat tiden. Jag måste verkligen hälsa på till hösten. ett halvår har gått alldeles för fort. Jag är så stolt över dom, för även dom har vuxit som personer. Gud vad man har känt igen sig i deras vardagar, man har känt sig som ett barn igen lite grand. I kyrkan vart jag otroligt rörd när en av mina främsta fritis kamrater ( för det har dom verkligen varit, som riktiga vänner, ärliga, snälla och roliga :) ), hon spelade en låt som hon hade valt bara för mig för att jag hade sagt att jag tyckte så mycket om den versen. Men då kom inte första tåren utan det var när förskolan tillsammans med ettorna sjöng trulles hejdå sång, när dom frågade ivrigt om jag verkligen tyckt att dom varit bra, och det klart dom var det var så himla fint! Stämningen i kyrkan var fantastisk. Nu var det inte en själv som stod där längre och marchera ut i nyköpt klänning för att omfamnas av mamma och släkt, nu var det inte en själv som stått innan och vart nervös inför att sjunga kanske "nu grönskar det" för en hel publik. Nu var det inte en själv som gick med sin främsta bästis och fokuserade på att gå i ledet med trummslag längst fram. Jag vill också ha en egen skolavslutning med spännande sommarlov och spännande förändringar till hösten med kanske ny fröken eller att bara ha växt på längden. Nu sitter jag här i en av mina såkallat finaste klänningar ^^ Det är en typisk skolavslutningsklänning, en vit med knäppning där bak hela vägen och där fram, äh jag känner mig lite som Alice i underlandet i den. Så har jag en vit kavaj, fast det är nog lite svartmascaragråtstänk på.
Nu ska jag straxt gå ned för mamma gör pizza åt mig. Kanske ska jag dricka ur min fina mugg som Maja gjort åt mig alldeles själv, nej nu börjar jag snyfta igen fy. Tröstätning GODIS, som mamma även tröstat mig med, gud vad bortskämd jag är- not.
Mina små barn. Mina små liv som jag haft så roligt med. Jag är inte bara ledsen, jag är uppriktigt sagt helt förkrossad. Jag kommer sakna dom så himla mycket. Det gör ont i mig när jag tänker på hur roligt och upplyftande det varit att fått spendera min tid hos er. Det är inte bara förskolan utan nästan alla på hela skolan jag kommer sakna. Jag sitter nu och tittar på presenter som jag fått av er som ni har gjort själva. Ni fick mig att skina, själen glittrade alltid efter att få vart hos er. Alltid så snälla, ibland störande snälla då både armar, ben, händer, fötter och vad man nu kunde få tag på av mig var stadigt ihållna så man fick riktigt ont. Barnen fick faktiskt mitt självförtroende och vetskap om livet att stiga. Jag kommer aldrig glömma er. Jag får dåligt samvete att jag inte bar dom mer, att jag inte stannade hela tiden fullt ut till klockan 4 om dagarna utan gick typ jämt vid halv, alla teckningar som jag inte orkat göra åh herregud och att jag sjukanmält mig och stannat hemma någongång när dom behövt mig. Det var den sorgligaste skolavslutningen någonsin. 9an, studenten nej det var ingenting. Deras lilla tal för mig, då barnen grät och bönbade mig att stanna, oh fy det sätter sig fast hårdare än klister i huvet. Fröknarna som hade lagt ihop till blommor. Barnen som hade lagt ihop till blommor, till och med dom som aldrig haft med sig frukt och sådant, som verkligen skrammlat ihop det. Sådan fin blomkorg fick jag. Sådana fina blommor hade barnen plockat. En av mina små ögonstenar hade plockat mina favorit blommor som vi hade gått och sagt namnen på här om dagen, hon stormgrät och var helt oträstlig och jag tänker på hennes lilla ansikte som var så förkrossat bara för mig. Jag önskar jag kunde stanna där, för att ha jobbat på förskola och fritis det har verkligen höjt mig. Dom dagar som kännits skit har räddats, dom stunder man har undrat vad man egentligen ska ta sig till har räddats då man alltid har vetat "att på skolan ja där är det alltid full fart och roligt hela dagarna, där händer det saker hela tiden och där hyllas ja som en gud". Jag borde ha gått fram till var och en idag och sagt hur mycket jag har uppskattat tiden. Jag måste verkligen hälsa på till hösten. ett halvår har gått alldeles för fort. Jag är så stolt över dom, för även dom har vuxit som personer. Gud vad man har känt igen sig i deras vardagar, man har känt sig som ett barn igen lite grand. I kyrkan vart jag otroligt rörd när en av mina främsta fritis kamrater ( för det har dom verkligen varit, som riktiga vänner, ärliga, snälla och roliga :) ), hon spelade en låt som hon hade valt bara för mig för att jag hade sagt att jag tyckte så mycket om den versen. Men då kom inte första tåren utan det var när förskolan tillsammans med ettorna sjöng trulles hejdå sång, när dom frågade ivrigt om jag verkligen tyckt att dom varit bra, och det klart dom var det var så himla fint! Stämningen i kyrkan var fantastisk. Nu var det inte en själv som stod där längre och marchera ut i nyköpt klänning för att omfamnas av mamma och släkt, nu var det inte en själv som stått innan och vart nervös inför att sjunga kanske "nu grönskar det" för en hel publik. Nu var det inte en själv som gick med sin främsta bästis och fokuserade på att gå i ledet med trummslag längst fram. Jag vill också ha en egen skolavslutning med spännande sommarlov och spännande förändringar till hösten med kanske ny fröken eller att bara ha växt på längden. Nu sitter jag här i en av mina såkallat finaste klänningar ^^ Det är en typisk skolavslutningsklänning, en vit med knäppning där bak hela vägen och där fram, äh jag känner mig lite som Alice i underlandet i den. Så har jag en vit kavaj, fast det är nog lite svartmascaragråtstänk på.
Nu ska jag straxt gå ned för mamma gör pizza åt mig. Kanske ska jag dricka ur min fina mugg som Maja gjort åt mig alldeles själv, nej nu börjar jag snyfta igen fy. Tröstätning GODIS, som mamma även tröstat mig med, gud vad bortskämd jag är- not.
Visa toppen
Show footer