December
Saturday 16 January 2010 photo 2/2
|
Jag gick upp för trappan med bultande hjärta, undrade om jag skulle känna igen honom. När jag tar sista steget upp för trappan så blundar jag hårt, öppnar ögonen och det första jag ser är honom. Jag börjar skaka, aldrig varit så nervös, och shit va han var söt! vad skulle jag göra? Kändes som jag aldrig skulle klara av att gå fram, för varje steg jag tog började jag bara skaka mer. Helt plötsligt så stod jag precis framför honom, kändes som jag skulle trilla ihop där på golvet. Han tittar upp frånr sin telefon och ler ett svagt leende, "hej" får jag fram och så fick jag en kram. Blev alldeles varm i hela kroppen, ville inte släppa honom. Vad skulle jag säga nu? Blev en hel del pinsamt tystnad. såhär efteråt har han sagt att jag såg besviken ut när jag kom fram. Har alltid velat få fram den här sanningen, att jag bara var otroligt nervös. Men jag har aldrig klarat det, varför? Det svaret har jag inte, men det kanske är bra att få fram det nu? Ännu en sanning är att för varje gång jag ska träffa honom så får jag den här nervösa känslan och jag börjar skaka lite smått. Blir påmind om första dagen, de första timmarna, första gången han tog min hand. Jag blev kär direkt, och det är jag fortfarande. kommer han tro mig när han läser det här, eller kommer han ens läsa det?
Varje gång jag ser en duva, så tänker jag på hur allt börja, på varför jag blev tillsammans med just dig, och jag kan säga att jag ser duvor ofta. Kollar alltid efter just den duvan, och varje gång så säger jag mig själv "carolina, varför? du kommer aldrig se den igen, den är borta.. ge upp". Fast nu på senare tid så säger jag "carolina, varför? du kommer aldrig se den igen. den är borta, precis som ni.. ni finns inte längre, ge upp!". Jag vill inte acceptera det längre, jag ska tillbaka, jag ha bestämt mig för det. Jag ska tillbaka till alla underbara nätter tillsammans, nätterna jag kännt värmen från din kropp då du legat så nära och hållit om mig så hårt. Alla skratten, alla blickar, alla kyssar, alla minnen.. ALL DEN KÄRLEKEN!
jag fucka upp allting, jag är ledsen, förlåt!
Jag kommer ihåg hur nervös du såg ut första gången du träffa min pappa, du var urgullig. Vi gick därifrån för att du var lite för blyg för att stå kvar, det gjorde inte mig någonting, jag fick känna dina läppar mot mina och jag var hur glad som helst. Jag ville verkligen inte åka.. När du berätta efteråt att du hade gått tillbaka till pärongen för att se mig en sista gång innan jag åkte, och när du kom ut ur klungan med människor så var tåget borta.. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag hade stött på jordens ängel, med ett hjärta av guld, människan jag ville ge all min kärlek till. Det gjorde jag också, tills allt gick fel. Nu saknar jag allt!
Jag kommer ihåg när vi satt på filten på trappan utanför stugan hos dig, och kollade på stjärnorna med alla ljusen runt oss. Der var kallt, men samtidigt gjorde kärleken mig så varm. Jag kommer ihåg att jag önska mig att det alltid skulle vara vi två när jag såg en stjärna falla. Nu önskar jag att det ska bli vi två igen, och blir det de.. då kommer jag aldrig låta dig försvinna från mig igen.
Jag kommer ihåg första gången vi älskade, tror inte ens att jag var så nervös när jag förlorade min oskuld. känslorna jag hade för dig gjorde allt så himla bra. Vill säga så mycket om den stunden, men det är för privat!
Jag kommer ihåg första gången jag sa att jag älska dig. Förlåt för fel tillfälle, men jag var tvungen att få ut det! Att du svarade att du älska mig också, gud vilken lättnad det var. Haha, kommer ihåg att jag aldrig hörde när du sa att du älska mig, du blev så irriterad då. Du är så himmelskt söt då, precis dom alltid.
kommer heller aldrig kunna glömma känslan av att gråta ut hos dig. Som jag sagt. Det är inte bara att gråta ut, det är att byta ut sorg, smärta och hat, mot lycka, kärlek och en underbar känsla. den tryggheten kan jag inte hitta hos någon annan.
Eller Henrik, första natten vi sov tillsammans. Att vakna upp bredvid dig är det bästa sättet att vakna upp på. Var du lika glad som jag? Tyckte du att det var lika mysigt som jag? ville du precis som jag alltid stanna kvar, stanna tiden och aldrig komma därifrån?
Vill du också spola tillbaka tiden nu, uppleva allt igen och rätta till allt som blev fel?
Det vill iaf jag, hoppas du förstå det! Finns så himla mycket mer att säga, men just nu gråter jag faktiskt för mycket..
Jag älskar dig, Henrik Brandjes. det är ingen hemlighet.
Varje gång jag ser en duva, så tänker jag på hur allt börja, på varför jag blev tillsammans med just dig, och jag kan säga att jag ser duvor ofta. Kollar alltid efter just den duvan, och varje gång så säger jag mig själv "carolina, varför? du kommer aldrig se den igen, den är borta.. ge upp". Fast nu på senare tid så säger jag "carolina, varför? du kommer aldrig se den igen. den är borta, precis som ni.. ni finns inte längre, ge upp!". Jag vill inte acceptera det längre, jag ska tillbaka, jag ha bestämt mig för det. Jag ska tillbaka till alla underbara nätter tillsammans, nätterna jag kännt värmen från din kropp då du legat så nära och hållit om mig så hårt. Alla skratten, alla blickar, alla kyssar, alla minnen.. ALL DEN KÄRLEKEN!
jag fucka upp allting, jag är ledsen, förlåt!
Jag kommer ihåg hur nervös du såg ut första gången du träffa min pappa, du var urgullig. Vi gick därifrån för att du var lite för blyg för att stå kvar, det gjorde inte mig någonting, jag fick känna dina läppar mot mina och jag var hur glad som helst. Jag ville verkligen inte åka.. När du berätta efteråt att du hade gått tillbaka till pärongen för att se mig en sista gång innan jag åkte, och när du kom ut ur klungan med människor så var tåget borta.. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag hade stött på jordens ängel, med ett hjärta av guld, människan jag ville ge all min kärlek till. Det gjorde jag också, tills allt gick fel. Nu saknar jag allt!
Jag kommer ihåg när vi satt på filten på trappan utanför stugan hos dig, och kollade på stjärnorna med alla ljusen runt oss. Der var kallt, men samtidigt gjorde kärleken mig så varm. Jag kommer ihåg att jag önska mig att det alltid skulle vara vi två när jag såg en stjärna falla. Nu önskar jag att det ska bli vi två igen, och blir det de.. då kommer jag aldrig låta dig försvinna från mig igen.
Jag kommer ihåg första gången vi älskade, tror inte ens att jag var så nervös när jag förlorade min oskuld. känslorna jag hade för dig gjorde allt så himla bra. Vill säga så mycket om den stunden, men det är för privat!
Jag kommer ihåg första gången jag sa att jag älska dig. Förlåt för fel tillfälle, men jag var tvungen att få ut det! Att du svarade att du älska mig också, gud vilken lättnad det var. Haha, kommer ihåg att jag aldrig hörde när du sa att du älska mig, du blev så irriterad då. Du är så himmelskt söt då, precis dom alltid.
kommer heller aldrig kunna glömma känslan av att gråta ut hos dig. Som jag sagt. Det är inte bara att gråta ut, det är att byta ut sorg, smärta och hat, mot lycka, kärlek och en underbar känsla. den tryggheten kan jag inte hitta hos någon annan.
Eller Henrik, första natten vi sov tillsammans. Att vakna upp bredvid dig är det bästa sättet att vakna upp på. Var du lika glad som jag? Tyckte du att det var lika mysigt som jag? ville du precis som jag alltid stanna kvar, stanna tiden och aldrig komma därifrån?
Vill du också spola tillbaka tiden nu, uppleva allt igen och rätta till allt som blev fel?
Det vill iaf jag, hoppas du förstå det! Finns så himla mycket mer att säga, men just nu gråter jag faktiskt för mycket..
Jag älskar dig, Henrik Brandjes. det är ingen hemlighet.
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/finaacarolinaa/437875750/
Visa toppen
Show footer