Låt allt levande dö, folk står ju ändå i kö (tl;dr)

Jättedramatisk rubrik! Mindre dramatisk text, tror jag. Är i Umeå nu i helgen och hälsar på nära och kära. Fick för mej att ta en solo prommis på stan och rensa skallen lite i det fina vädret, och inhandla lite creme fresh. Lite skräckblandad förtjusning. Gillar verkligen Umeå, samtidigt som jag tycker det är skitläskigt. Det fina med staden är att den mer än någon annan stad jag varit i ger en känsla av att verkligen vara levande. Samtidigt är det lite det som gör den så läskig, man går runt och undrar om man inte är lite död i jämförelse.

Inte för att jag egentligen tycker det, men jag har nå dumt tanke-tjolahopps som gör så att så fort jag stöter på någon/något som jag tycker är awesome så blir jag asrädd för att den/det ska dömma mej. Nu kan man ju fråga sej varför jag ska tycka att den/det är så awesome om det nu är typen som går runt och dömmer till höger och vänster, det är ju rätt jävla lame. Fast så kan man inte tänka, tänker jag, även folk med dåliga sidor kan ha riktigt bra sidor som gör att de ändå är awesome. Sen, ska jag då gå runt och trycka lame-stämpel i pannan på alla som jag misstänker tycker jag är en tönt? Mjä...

Får försöka hitta någon bra medelväg. Typ bara stämpla "lame" på själva dömmandet, skita i det, oavsett det bara är inbillning eller faktiskt finns där, och sen bara köra. Yepp, så får det bli. Låter så trivialt när man väl får ner det i text.

Sen började jag tänka en massa på vad det är jag är rädd att de ska dömma mej för. Finns rätt mycket ändå, finns så många åsikter om hur man ska vara, vad ma nska sträva efter och bla bla bla. Som svennig liten medelklass-kille riskerar man inte bara att få njuta av grundskolans underbara värld av glåpord, när man väl kommer därifrån får man även veta vilken trashig, tom och ond skithög man är och att man minsan bara uttrycker sig med andras ord och förstör världen hur man än gör. Ett skott i huvudet ska man ha när revolutionen kommer. Kollar hur de andra gör, vissa tar på sej arbetarbaskern och stämmer in i upp till kamp-sången, andra låssas vara lite finare än de egentligen är, andra lyssnade inte ens utan trallar vidare, varför gjorde inte jag det? Istället sprang man åt alla håll samtidigt tills man inte visste var tusan man var.

När det i och med nörd-kulturens frammarsh blev helt ok att vara medelklass-kid och till viss del uttrycka sej genom sin konsumtion så väntade givetvis inte klagomålen från nån förvirrad själ från "ena sidan" (nej kag generalliserar inte så pass egentligen, ta allt jag skriver med två nypor salt). Det var så jädra förfärligt att det plötsligt var okej för oss att vara stolta och inte skämmas för vår medelklassighet, usch och tvi, alla ska minsal läsa realism-böcker om stackars flickor i östeuropa som har alkoholiserade föräldrar, allt annat är själlöst.

Jag tror problemet egentligen är att jag lyssnar på idiotiska idéer från folk som inte vet vad dom pratar om. Vet man inte riktigt vart man är på väg eller vart man vill så är det väl lätt hänt att man tror att varenda typ som har en egen krönika faktiskt vet något.

Låt folk leva som de vill men var samtidigt inte rädd för att ge dem nya perspektiv, typ.

Sist men inte minst började jag fundera på om ens kärlek är lika mycket värd för folk om man inte samtidigt hatar något. Är det så hemskt? Väger lite Kurt Cobain-kärlek mer än en famn med DiLeva-kärlek? Om man inte hatar något och älskar mycket, tycker då folk att "ja jo han älskar ju mej, men så är han ju rätt förtjust i det mesta så hur speciellt är det?". Tror inte det är någon fråga med ett svartvitt svar. Fast vad tusan vet jag om nått...

Hur som helst, det var det jag tänkte på under min lilla prommis, tyckte det var värt att skriva ner. Förhoppningsvis värt att läsa också. Förlåt för stavfel osv.

Annons

The photo has no tags

December 2011