Dagarna passerar förbi som en ända mörk, snurrig massa. Höstmörkret lägger sig så fort över vår genomblöta värld, man hinner knappt vakna förrän det är natt igen och trots att allting är rätt, känns allting upp och ner. Man blir så isolerad av detta mörker. Jag har inget grepp om tiden längre och denna dystra årstid tynger mig. Jag sitter här, som inlåst i en dunkel cell, omringad av regn, mörker och kyla och det driver mig till vansinne! Jag tror att jag håller på att bli galen. Jag sitter uppe halva natten och sover till ett på eftermiddagen, men vaknar ändå aldrig riktigt ordentligt. Det känns som om jag masar mig fram som en zombie utan minsta stimulans. Jag måste bryta detta mönster. Jag skulle behöva ett arbete, en utbildning, en hobby eller ett fritidsintresse… En sysselsättning som tog mig hemifrån, som gav mig nya upplevelser, nya intryck, nya stimulerande tankar och känslor att fylla mitt liv med. Jag menar, jag sitter bara hemma och glor rakt in i väggen hela dagarna, och vilken människa skulle inte bli sjuk av det?

Annons

The photo has no tags

August 2015