"Det här kallas Engelska Kyrkogården, för att de brittiska soldaterna hellre stannade här och svälte än lämnade sig till motståndarnas trupper. De hade kunnat gå längre in mot land, om det inte vore för nässlorna. Jäkla nässlor är livsfarliga, skyhöga och fräter mot huden.

Jag skulle lidit samma öde som de där soldaterna om jag inte funnit Vargen. Min goda vän Vargen, som såg så farlig ut.

Han var sliten och saknade päls när jag såg honom för första gången. Gått genom snåret på fel plats. Ett under att han överlevt. I början var han väl rädd, trodde jag skulle skada honom mer. Kan inte säga att min vård var den bästa, men han kom på fötter.

I vår skyddade sfär levde vi tillsammans, Vargen och jag. Havet på ena sidan och snåret på andra. Han berättade om livet som varg, och jag lyssnade glupskt. Våra världar verkade smälta samman, och tillvaron var fantastisk. Hur världen utanför såg ut blev mindre relevant.

Dagen kom, då Vargens päls tjocknat och han var redo att korsa snåret. Jag var rädd, men Vargen erbjöd mig att rida på hans rygg. På så vis skulle min nakna hud inte vidröra nässlorna.

En stund övervägde jag att stanna, där innanför snåret där vi varit lyckliga. Vargen var dock säker att vi skulle vara lika lyckliga utanför. Jag sadlade upp på hans rygg, slet i pälsen för att inte tappa taget. Så bar det av in i snåret.

Nu krälar jag här själv, och undrar vart min varg tog vägen. Allt gick så fort, när jag tappade taget och han försvann. På ett vis hade det kanske varit bättre att svälta som britterna gjorde, men det lär jag aldrig få veta."

Felix skriver om oss. Om den flyktiga vargakärleken vi fann uppå Hanös branta stenhällar. Inbäddad i metaforer och nidbilder speglar han sorgen ifrån sitt ensamma skogssnår. Jag kan tyda textens fördolda innebörd lika väl som jag känner smärtan i hans lyrik. Jag vet. Jag har själv varit där. Förkastad av den stora kärleken...

**Det är jag som är Vargen,**

vargen som slet ut fager ungersvens hjärta.

Och Felix är VÄLDIGT bra på att skriva!