Här sitter jag mitt i natten, alldeles ensam, och njuter av en hisnande känsla. Jag hör Ica och Judas fnittra ifrån sovrummet. Déas och Tommy ligger i sina sängar och sover; Déas i vår gemensamma, gnisslande bäddsoffa under den ännu icke släckta snäckskalslampan, Tommy i sin mörka vrå jämte köket, och det känns skönt att få ha den här stunden för mig själv.

Känslan jag erfar är lycka. En sann, innerlig och fridfull lycka, rotad någonstans från mitt hjärtas allra innersta rum. Det var längesen det rådde ens ett uns av glädje där inne, så euforin i mitt bröst känns plötslig, oväntad, ja, nästan lite påträngande. Men framför allt; efterlängtad och njutbar. Jag känner mig så vidunderligt, oerhört tillfreds med mitt liv och med min nuvarande tillvaro. Allt har plötsligt förvandlats till en trygg, upprymd förväntan. Det är fulländat, jag behöver inget mer. Att tillhöra detta kollektiv jag hamnat i, att få dela livet med Erica, Andreas, Christoffer och Tommy är för mig överväldigande. All denna kärlek, omsorg och gemenskap, uppblandad med humor, skratt och orubbar stöttning är så äkta, så familjär och trivsam. Mysig. Ja, jag trivs likt ålen i Hörviks vatten. Glädjen jag känner inför varje ny dag som gryr i mitt höstgula Jönköping är så ren och sann! Om det är detta som kallas lycka så förstår jag plötsligt all mänsklig strävan.

Jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår

Och aldrig älska dig igen

Jag har mina funderingar och jag tror att allting - all denna överväldigande harmoni och belåtenhet - grundar sig i att jag för första gången sedan den 4:e mars känner mig hel igen, inte längre trasig. Komplett, utan att något – eller någon – fattas mig. Sedan en tid tillbaka har jag tacksamt börjat inse att jag sakta men säkert, äntligen och tillslut - men framför allt på riktigt - börjar komma över honom. Han, den stora kärleken. Jag vet att jag har sagt så förut - men då mest för att jag ville få er, få honom, att tro så. Nu är dock allting annorlunda, ytterligare några månader har flugit förbi och jag bryr mig inte längre om han läser eller inte. Jag har i alla fall tappat intresset för vad han skriver, och jag tror att det är där någonstans - när man helt enkelt slutar bry sig - när det som händer honom inte längre påverkar mig och mitt välmående, som man omedvetet tar sina första, stapplande steg mot den förlorade, nu återfunna friheten. Livet efter honom.

Nya dagar väntar med nya tidsfördriv

Och allting liksom kräver mera nu

Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv

Älskade älskade du

Så lite så :) Tack :$ Tänkvärd text!