Tiden före och Tiden efter.
Jag kan i almanackan peka ut datumet när gränsen passerades. Jag ser mitt liv i färger. Tiden före började den 4 mars 2013, just i den stunden när telefonen ringde och jag skyndade mig in i Tom och Andreas sovrum för att svara. Ett blåprickigt påslakan från IKEA kommer länge att förknippas med ögonblicket. Det är vad ögonen ser när jag hör hans svindlande ord. Sedan förlorar jag fästet. Jag förstod inte då att det var just ett sådant ögonblick i livet då det dras ett tjockt rött streck i almanackan och ingenting någonsin kommer att bli som förut. Mörkeråret som följer är doftlöst och olivgrönt och har med undantag för ett par kortare perioder blivit färglösare med tiden. En tid när modet sakta, sakta, dag för dag, droppe för droppe lämnade mig och ersattes av insikten att allt var förlorat.

Den 30 augusti 2014, det är där skiljestrecket finns i almanackan. Där tar Tiden efter vid, samma dag som Déas och jag flyttar in på Nordstadsgatan 13 A. Tiden efter är ljusgul och orange och inbäddad i konstant solljus. Alla vassa kanter och orosmoln har slipats bort och drivit iväg. Här är allting självklart och bekymmerslöst. Som pånyttfödd - likt en slumrande vårblomma - skakar jag av mig det våta kalla snötäcke som tyngt mig under så lång tid. Reser och sträcker mig yrvaket upp mot solens allsmäktiga strålglans. Mörkeråret är över. Förbannelsen som genomsyrat min kropp, förgiftat och försvagat, porlar av mig i septembers kalla höstregn. Han är borta nu. Han är ute ur mitt system och jag är äntligen, äntligen fri.

Trots att jag endast är 27 år gammal, och har oändligt mycket tid kvar att leva, känns det som att jag redan här och nu har nått mitt vackra sagoboksslut. Känslan jag erfar är lycka. En sann, innerlig och fridfull lycka, rotad någonstans från mitt hjärtas allra innersta rum. Det var längesen det rådde ens ett uns av glädje där inne, så euforin i mitt bröst känns plötslig, oväntad, ja, nästan lite påträngande. Men framför allt; efterlängtad och njutbar. Jag känner mig så vidunderligt, oerhört tillfreds med mitt nya liv, i min nuvarande tillvaro. Allt har plötsligt förvandlats till en trygg, upprymd förväntan. Det är fulländat, jag behöver inget mer. Att få dela livet tillsammans med Andreas är för mig överväldigande. Han är min sanna livskamrat, någon som kan bortse från mina misslyckanden och ta mig för den jag är. Någon som inte kräver att jag varje sekund ska bevisa min giltighet. Någon som helt enkelt tycker att jag duger som jag är. Känslan av att inte vara försumbar, att få vara så viktig att någons hela värld skulle rasa samman om jag försvann är så äkta, så familjär och trivsam. Mysig. Glädjen jag känner inför varje ny dag som gryr i mitt höstgula Sölvesborg är ren och sann. Här, i Tiden efter, på Nordstadsgatan 13 A - någonstans bortom mina vildaste drömmar.

Annons

The photo has no tags

August 2015