Sakta men säkert börjar vi ÄNTLIGEN få tillbaka vårt efterlängtade lilla Appabarn igen! Han gråter inte alls lika mycket längre, han är hur pigg och glad som helst under promenaderna, har god aptit och har idag både lekt och busat ute i trädgården, grävt i sina hålor och härjat runt. :')

Det måste verkligen ha varit en FRUKTANSVÄRD upplevelse för den stackars hunden att - efter att ha spenderat nio långa lyckliga år i fullständig, total trygghet, utan att någonsin ha lämnat varken hus, hem eller familj - plötsligt sättas i en trång liten bur, miltals hemifrån, alldeles ensam, omgiven av en massa okända människor som utför de mest skrämmande undersökningar, provtagningar och inspektioner. Rocky är verkligen LIVRÄDD för att besöka veterinären i vanliga fall, och att nu ha blivit lämnad utav sin familj och tvingats spendera natten på ett sådant (utifrån hans upplevelser) mardrömsställe... det måste ha varit så in i helvete hemskt för min lille honn. Veterinären berättade att han hade varit fruktansvärt stressad, rädd och orolig hos dem under natten; han hade bara gnällt och gråtit, skällt av förtvivlan och inte velat någonting, någonting annat än att få komma hem igen. När vi hämtade hem honom i måndags var han verkligen alldeles förstörd, honnastackarn. Han riktigt kröp fram på darriga ben, med svansen mellan benen och tjöt på ett sätt som jag aldrig har hört honom gråta förut. Så kanske är det inte så konstigt att han är lite medtagen, så här efteråt? Att han är lite skärrad och omskakad? Ledsen, helt enkelt. Ledsen, orolig och rädd nu när hans totala tillit till sitt bommulsvadderade sagoliv nu plötsligt har rubbats.

Annons

The photo has no tags

August 2015