Idag skulle jag göra en sjukt svår grej. Jag skulle skriva min livsåskådelse. Det handlar alltså om min syn på livet, om jag tror på Gud, liv efter döden, meningen med livet osv. Alltså alla frågor man inte kan ge ett konkret svar på egentligen. Jag kan ju inte veta om det finns en Gud, jag kan ju bara spekulera i olika möjligheter. Efter som att jag inte känner någon som helst dragning till någon av våra världsreligioner så har jag ju heller ingenting jag borde tro på. Jag tror inte på Gud. Jag tror däremot på att det finns något som står högre än människan såklart, men ingen Gud skulle jag inte villja kalla det. Jag är ganska vidskeplig av mig, och det måste ju vara ett tecken på att man tror att det finns någonting i alla fall. Som igår till exempel kommer jag hem till Alina så står dom och tittar på en trasig spegel i hallen. En vanlig reaktion är ju men gud vad har hänt? Det är ju deras hallspegel och den är sönder. Min första tänke var 7 års olycka. Det är nog förutbestämt vad som ska hända med alla människor. Det finns saker som kan göra så att det förändras, önskningar eller handlingar, men det är inte upp till en själv att avgöra.

I vilket fall som helst så är det väldigt svårt att sätta fingret på vad det är man tror egentligen. Det är ju ingenting man kan få bevisat utan det är ju verkligen bara saker som finns i ens huvud. Tankar som flyger omkring och ställer till med oreda. Jag blev alldeles snurrig när jag skulle få ner alla dessa tankar till ord på ett papper. Det är nästan för stort för en människa att hantera just för att man inte kan få svar.
Tänk att vara profet! Vilket jobb!