Sitter ute på balkongen och tar en cigg. Höll på att göra min läxa precis men var för tankspridd för att kunna koncentrera mig.

Läste en text igår, den handlade om "Why nice guys alway finish last". Sammanfattningen var "Nice guys finish last because they're pussies". Och det stämmer. Sanningen är att man vill inte ha en nice guy. Man vill ha en sweep me off my feet, take a chance, kiss me passionately up against the wall type of guy. Tyvärr så är det även oftast den killen som snart lämnar dig för att gå vidare och erövra nästa tjej, och ingen vill ha that type of guy. Så det känns lite som moment 22 här. Hur gör man för att undgå att vara olycklig?

Jag har funderat mycket på det här på sistone. Jag har den senaste tiden, varje gång jag träffar en kille, alltid gått in med inställningen att det här handlar bara om en sak. Jag vet inte varför jag gör så. Jag förväntar mig enbart att den här killen är precis som alla andra och där med fattar mitt beslut där efter. Så länge jag antar att killen i fråga är ett svin så är det absolut ingen risk i världen att jag kommer ur det besviken. Det har fungerat bra hittills.

Dock så hände en sak för några dagar sedan som förvånade mig. Som gjorde mig så där totalt nollställd och inte visste ifall det var sant eller inte. Det var så simpelt, men ändå så chockerande. Det var ett "Vafan tror du om mig egentligen?". Min första tanke var att du är precis som alla andra, men sen kom jag på mig själv med att jag inte hade någon som helst anledning att anta det. Det hade jag bara tagit för givet. Jag fick dåligt samvete och insåg att jag har förändrats. Jag brukade vara så naiv och trodde alltid det bästa om människor. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att min pojkvän kunde vara otrogen, eller att min vän skulle ligga med mitt ex - för sånt skulle aldrig jag kunna göra. Nu så anammar jag istället Kanye Kest, i keep my love locked down.

Det skapar problem för mig. Det bygger upp en osäkerhet när jag faktiskt träffar en person som intresserar mig. Någon som jag börjar fundera på ifall han kanske faktiskt inte är som alla andra. Problemet är att jag konstant letar efter bevis på att jag har rätt eller fel. Och jag blir irriterad och tillbakadragen för varje gång minsta lilla vink pekar på att han inte alls är ett dugg speciell. Det blir som ett enda spel där jag inte tänker gå all in fören jag är hundra procent säker, och hur ska jag kunna bli det ifall jag inte vågar riskera något. Man måste ju våga för att vinna.