March
Tuesday 2 August 2011 photo 1/2
|
'' Det gick inte som väntat angående den närmsta jag har i mitt liv och det tog fruktansvärt hårt på mig.''
Dom flesta som följt mina uppdateringar för nått år sen vet nog vad det handlar om och jag vet inte vad ni tror och hur ni tänker men jag bryr mig inte så himla jätte mkt heller, för just nu vill jag bara få ur mig lite för att lätta på trycket.
Vi (Mor,bror och jag) va påväg till häktet för att besöka den bästa, fulla av hopp då det va dagen beskedet skulle komma. Pratade om hur det skulle kunna bli osv, som jag sa, fulla av hopp. Vi åker upp med hissen med ett leende på läpparna alla tre, förväntansfulla och glada över att få besöka honom. Vi kmr in i rummet och möts av en tom,förstörd,chockad,ledsen,arg och sorgsen blick och våra leenden försvann på en millisek. Vi frågade vad som hade hänt, varför han såg ut sådär. Tårarna började rinna på honom och han sa att det va kört, dom tog inte upp det. Chocken kom som ett slag på bröstet, en stöt, en hård knuff och det gjorde ont, fruktansvärt ont och 2 sek senare bröt alla ihop. Vi grät och grät och grät och grät och det tog aldrig slut. Men mitt i alltihop tog mamma sig styrkan och sa ''Vi ger fan inte upp nu !! Bara för att dom säger nej finns det fortfarande två chanser kvar !''
Han svarade med att han inte pallade mer, han sket i att kämpa, han sa att han fick sitta domdär jävla åren, oskyldig och sen ta allt som det kmr för han pallade inte mer. Men min mamma va envis och nu hade hon torkat tårarna och va bestämd. Hon gav sig inte trots att han vädjade åt henne att ge upp nu, hon vägrade, vilket han senare när han blev förflyttad va väldigt glad över.
_______________
När jag fick höra dom orden ''det är kört nu'' brast mitt hjärta, det gjorde så fruktansvärt ont, det går inte att beskriva känslan som poppade upp inom min kropp, det som går att beskriva är att det gjorde så gaalet jäkla ont i mig att jag trodde jag skulle falla ner på golvet och dö. Jag grät hela dagen, hela kvällen och hela natten. Jag tappade livsglädjen, matlusten och att träffa nån fanns inte på kartan. Jag tog ledigt från jobbet och låg i sängen hela dagen och hela kvällen dagen efter att beskedet hade kommit. Dag tre sa min pojkvän åt mig att jag inte kunde ligga kvar i sängen längre, att jag va tvungen att för det första gå upp och äta eftersom jag inte ätit efter att jag fick höra beskedet och sen försöka gå ut och träffa någon. Jag ville verkligen inte kliva upp ur sängen men efter lite övertalande fick han upp mig ur sängen. Maten klumpade sig bara i munnen när jag skulle försöka äta och jag fick inte i mig mer än 1 tugga innan jag gav upp. Jag kastade det jag åt och jag in och la mig igen. Då kom min pojkvän igen och sa att jag skulle följa med ner till linan, och det ville jag absolut inte men tillslut vann han över mig igen. Vi åkte ner dit och där satt det lite folk, varav ingen av dom visste vad som hade hänt, vilket va skönt. Dock i efterhand såhär vet jag inte om dom bara spelade för att vara snälla eller om dom verkligen inte visste. Aja, skit samma. Vi kom ner dit iaf och jag kände hur tårarna började pressa sig fram igen, men jag va envis och lät dom inte komma fram, det va jobbigt men jag klarade det.
Nu börjar en ytterligare ny och tuffare fight för rättvisan och jag vet att det kmr nog bli tuffare än nånsin. Jag vet att jag kmr må skit men det finns ändå en positiv sak, jag vet att det kan faktiskt inte bli sämre än vad det redan är.
När jag fick höra dom orden ''det är kört nu'' brast mitt hjärta, det gjorde så fruktansvärt ont, det går inte att beskriva känslan som poppade upp inom min kropp, det som går att beskriva är att det gjorde så gaalet jäkla ont i mig att jag trodde jag skulle falla ner på golvet och dö. Jag grät hela dagen, hela kvällen och hela natten. Jag tappade livsglädjen, matlusten och att träffa nån fanns inte på kartan. Jag tog ledigt från jobbet och låg i sängen hela dagen och hela kvällen dagen efter att beskedet hade kommit. Dag tre sa min pojkvän åt mig att jag inte kunde ligga kvar i sängen längre, att jag va tvungen att för det första gå upp och äta eftersom jag inte ätit efter att jag fick höra beskedet och sen försöka gå ut och träffa någon. Jag ville verkligen inte kliva upp ur sängen men efter lite övertalande fick han upp mig ur sängen. Maten klumpade sig bara i munnen när jag skulle försöka äta och jag fick inte i mig mer än 1 tugga innan jag gav upp. Jag kastade det jag åt och jag in och la mig igen. Då kom min pojkvän igen och sa att jag skulle följa med ner till linan, och det ville jag absolut inte men tillslut vann han över mig igen. Vi åkte ner dit och där satt det lite folk, varav ingen av dom visste vad som hade hänt, vilket va skönt. Dock i efterhand såhär vet jag inte om dom bara spelade för att vara snälla eller om dom verkligen inte visste. Aja, skit samma. Vi kom ner dit iaf och jag kände hur tårarna började pressa sig fram igen, men jag va envis och lät dom inte komma fram, det va jobbigt men jag klarade det.
Annons
Comment the photo
Linneeas
Sat 13 Aug 2011 21:34
du är så jävla stark flisan, beundrar dig verkligen! jag kan inte föreställa mig känslan, det går inte, men jag förstår att det måste göra så otroligt ont! <3
Anonymous
Fri 5 Aug 2011 00:09
Du är bäst.
Mr-Female
Tue 2 Aug 2011 13:06
Vi har två helt olika situationer, men jag vet hur den där känslan känns. Kämpa på och håll inte inne allt, då blir allt bara värre! Kram <3
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/flajziii/494056109/
Visa toppen
Show footer