Thursday 14 April 2011 photo 5/5
|
Hur jag än gör så blir allt fel. Vill jag blir det fel, vill jag inte blir det fel, försöker jag blir det fel, försöker jag inte blir det fel, bryr jag mig blir det fel, bryr jag mig inte blir det fel.
Hur jag en gör och hur jag en försöker blir allt bara fel.
Fel fel fel.
Ett riktigt jävla fel barn.
Och nej jag gillar inte att sitta och skriva "emo texter" som idioter säger.
Men vet ni hur jobbigt det är för mig att hålla hela skiten inom mig? Jag kan inte slå när jag vill slå, jag kan inte gråta när jag vill gråta och jag kan inte vara glad när jag vill vara glad.
För det är fel!
Känns som att ingen bryr sig. Och orkar inte alla kommentarer nu när folk skriver "men jag bryr mig".
Även fast folk ser och hör så låtsas alla om att dom inte gör det.
Alla tårar som rinner varje kväll kanske inte på ett synligt sätt. Men inuti gråter själen konstant hela tiden.
Men jag vill inte gråta in för någon för senaste tiden är det ingen som suttit och tröstat mig fast dom hört det. Ingen som håller om mig utan att säga ett ord. Ingen som bara finns.
När jag gråter nu för tiden börjar jag bli van vid att folk bara skriker och suckar.
Vill inte gråta, vill inte visa mig svag.
Men att sitta och skaka dag in och dag ut pga av att du inte kan äta. Känna hur nära det är att du svimmar för du går på toa. Kollar på dina händer och bara känner hur allt blir mindre.
Din kropp äter upp dig inifrån, hela din kropp förutom den delen du är mest onöjd med, i mitt fall magen. Känns som den bra växer och växer fast jag gått ner snart 7 kilo. Allt krymper förutom magen.
Komplexen sitter in tryckta i huvudet.
Och pricken över i ett så är det snart exakt ett år sen jag blev våldtagen.
Det kändes som dom ända som trodde på mig då var mamma, pappa, emmie och maria b.
Emmie du ska veta att jag aldrig kommer glömma hur mycket du hjälpte mig den natten och efter det. Vill bara säga att jag älskar dig och är dig evigt tacksam att du ställde upp på rättegången.
Maria b vi kände knappt varandra då men endå var du på min sida, vi hade känt varandra i ca 2 månader så du hade lika bra kunnat ställa dig på hans sida. Maria jag älskar dig så enormt mycket glöm aldrig det.
Maria Tani jag berätta inget för dig men jag ville inte oroa dig sen så var allt så rörigt. Men du har endå varit ett stort stöd för jag har alltid vetat var jag har dig.
När jag skriver detta ligger jag seriöst och håller på att böla sönder.
Vet jag kanske inte borde skriva ut detta här där massa kan se det men jag måste få skriva ut mina känslor.
Det är precis som alla vet hur jag egentligen mår men inte vill se.
Jag kommer inte sitta och säga som alla andra att jag inte orkar mer och vill dö.
För jag vill inte dö men jag vill må bra, därav mina ärr på armar och ben. Vet man inte mår bättre av det.
Men jag är så inåt vänd vill inte visa känslor och hur jag mår därför har det blivit så och då har jag sluppit visa det.
Jag mår dåligt det gör jag.
Känns som allt är ett kaos inom mig som inte vill rättas till.
Och bara för jag "ler" mer nu och "inte" gråter lika mycket på bup längre anser min bup gubbe att det verkar som jag mår bättre.
Och vem orkar säga emot.
Det är bara att le och se glad ut.
Hur jag en gör och hur jag en försöker blir allt bara fel.
Fel fel fel.
Ett riktigt jävla fel barn.
Och nej jag gillar inte att sitta och skriva "emo texter" som idioter säger.
Men vet ni hur jobbigt det är för mig att hålla hela skiten inom mig? Jag kan inte slå när jag vill slå, jag kan inte gråta när jag vill gråta och jag kan inte vara glad när jag vill vara glad.
För det är fel!
Känns som att ingen bryr sig. Och orkar inte alla kommentarer nu när folk skriver "men jag bryr mig".
Även fast folk ser och hör så låtsas alla om att dom inte gör det.
Alla tårar som rinner varje kväll kanske inte på ett synligt sätt. Men inuti gråter själen konstant hela tiden.
Men jag vill inte gråta in för någon för senaste tiden är det ingen som suttit och tröstat mig fast dom hört det. Ingen som håller om mig utan att säga ett ord. Ingen som bara finns.
När jag gråter nu för tiden börjar jag bli van vid att folk bara skriker och suckar.
Vill inte gråta, vill inte visa mig svag.
Men att sitta och skaka dag in och dag ut pga av att du inte kan äta. Känna hur nära det är att du svimmar för du går på toa. Kollar på dina händer och bara känner hur allt blir mindre.
Din kropp äter upp dig inifrån, hela din kropp förutom den delen du är mest onöjd med, i mitt fall magen. Känns som den bra växer och växer fast jag gått ner snart 7 kilo. Allt krymper förutom magen.
Komplexen sitter in tryckta i huvudet.
Och pricken över i ett så är det snart exakt ett år sen jag blev våldtagen.
Det kändes som dom ända som trodde på mig då var mamma, pappa, emmie och maria b.
Emmie du ska veta att jag aldrig kommer glömma hur mycket du hjälpte mig den natten och efter det. Vill bara säga att jag älskar dig och är dig evigt tacksam att du ställde upp på rättegången.
Maria b vi kände knappt varandra då men endå var du på min sida, vi hade känt varandra i ca 2 månader så du hade lika bra kunnat ställa dig på hans sida. Maria jag älskar dig så enormt mycket glöm aldrig det.
Maria Tani jag berätta inget för dig men jag ville inte oroa dig sen så var allt så rörigt. Men du har endå varit ett stort stöd för jag har alltid vetat var jag har dig.
När jag skriver detta ligger jag seriöst och håller på att böla sönder.
Vet jag kanske inte borde skriva ut detta här där massa kan se det men jag måste få skriva ut mina känslor.
Det är precis som alla vet hur jag egentligen mår men inte vill se.
Jag kommer inte sitta och säga som alla andra att jag inte orkar mer och vill dö.
För jag vill inte dö men jag vill må bra, därav mina ärr på armar och ben. Vet man inte mår bättre av det.
Men jag är så inåt vänd vill inte visa känslor och hur jag mår därför har det blivit så och då har jag sluppit visa det.
Jag mår dåligt det gör jag.
Känns som allt är ett kaos inom mig som inte vill rättas till.
Och bara för jag "ler" mer nu och "inte" gråter lika mycket på bup längre anser min bup gubbe att det verkar som jag mår bättre.
Och vem orkar säga emot.
Det är bara att le och se glad ut.
Camera info
Comment the photo
Jag kommer alltid ställa upp för dej!
Även om jag var bra vän med Dennis betyder det inte att jag skulle lita på dej ? Jag har ju själv varit med det? liksom varför springa runder och ljuga för det?
Jag älskar dej & kommer alltid att göra det!
Du är min solstråle!
Jag Kommer ALLTID att finnas för dej! Whatever!
Visst jag hade kunnat vara på hans sida men jag vet hur sånt är så neej, jag trodde på dej, jag litade på dej!
Jag visste typ att det typ redan var något fel med Dennis då...
MEn kommer alltid att finnas för dej<3
men vill du prata så finns jag för dig <3
29 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/foxyartifex/488189686/