Saturday 4 December 2010 photo 1/1
|
Saturday 4 December 2010 photo 1/1
|
Med sol i sin syn och kritvit i hyn och barm fyllig, varm och rund.
Ren, oförstörd av borgarebörd gick Milda i morgonstund.
Tänk vilken skönhet hon bar, en stolthet för sin far. En dröm för envar
i enda karl.
Men aldrig fick hon gå ut om natten.
För hennes fars ömma vård den var så pass hård att fångvaktarn verka from.
Långt innan månen had´ tänts då hade hon sänts till kammarn bak lås och bom.
Det var idag som igår i snart arton år jag tror ni förstår
hur hjärtat slår.
På den som aldrig får skåda natten.
Men en befriare kom. Nåt oväntat som en gäst som kom utan lov.
Han smög sig tyst som en mus i borgarens hus till kammarn där Milda sov.
Och där brast han ut i skratt för tänk vilken skatt han funnit inatt
han tänkte att:
"Jag måste ta henne ut i natten".
Och utan blus eller kjol men varm som en sol for Milda upp ur sin säng.
Hon såg fullmånen glimma midnattens timma högt över hus och äng.
Hon drack stjärnornas ljus och nattvinden sus och bäckarnas brus
som i ett rus.
Där hon sprang lycklig igenom natten.
Sen tog hon tjuven i hand som löst hennes band och sa: "Be så ska du få".
Och under mångubbens glans i älvornas dans där tog och gav de båda två.
De kände vättarnas flin och vittrornas skrin en plåga och pin
så len som lin.
För att de vågat sig ut i natten.
Strax innan dagen skuld´gry och solen bli ny och natten fly för dess sken.
Bad tjuven öm i sitt sin: "Min Milda bli min. För din är jag alla´ren."
Och med ett värkande bröst och skälvande röst
gav Milda till svar: "Du är underbar.
Jag vet du är min. Men jag aldrig din
För nu är jag fri. Och det ska jag förbli."
Och sen försvann hon långt ut i natten.