February
Sunday 28 November 2010 photo 1/1
|
Dag tre
Min första kärlek
Första gången jag träffade henne var jag tio år och hon var 19. Då hade jag ingen aning om att hon kunde konsten att stjäla hela mitt hjärta. Hon flyttade hem till min bästa vän strax efter den där första gången. Vi tre har tillbringat massor av tokiga dagar tillsammans, och för var och en av dem letade hon sig allt längre in i mitt hjärta.
En speciell ponny, det kan man verkligen säga. En sådan där som bara är 100% personlighet och har två rävar bakom varje öra. Den lurviga, isbjörnspälsponnyn som aldrig sa nej till en galoppsträcka och som sprang så fort att tårarna forsade ner för kinderna. Förmodligen förstod jag inte det då, men jag tror allt att det var både fartvinden och den obeskrivliga lyckan som orsakade dem. Jag tror inte att jag skulle kunna beskriva Mette om jag så fick en hel bok till godo. Hon var helt enkelt det bästa som kunde hända oss.
Jag säger var, jag pratar i dåtid.
I somras fick jag ett samtal som jag hoppades att jag aldrig skulle få. Jonna ringde mig från USA, där hon spenderade ledigheten tillsammans med sin blivande make. Hon sa att hon hade något att berätta, och frågade om jag satt ner. Min allra första tanke vara att hon hade blivit gravid, men jag insåg att hon inte lät glad, att det var något annat. Genast tänkte jag att det hade hänt något med Eric och att bröllopet skulle vara inställt.
’Mette är död’.
På en millisekund var mina kinder genomblöta av tårar. Innan jag ens hade förstått vad hon sa kom gråten. Jag klämde ur mig ett ’va?’, ett desperat försök att hindra sanningen. Hon upprepade sig och jag bara grät. I den 30 minuter långa kön till Balder grät jag, inför halva Liseberg. Vad spelar det för roll när ens bästa ponnykompis inte finns mer?
Tankarna på Mette får mig fortfarande att gråta. Det är mest av nostalgi, av de varma, bomullsinlindade minnena jag har av henne. Hennes bankande i boxdörren, hennes vita mule och busiga blick. Hur hon alltid slet sig när hon skulle ut i hagen och hur vi skrattade och grät tillsammans med henne.
Jonna var en av de få som visste att jag skulle iväg och titta på Flaxan. Hon sa ’Känn efter. Det här kanske är din Mette, och i så fall kan jag bara säga grattis’.
Om det är något jag lyssnar på, är det mitt hjärta. Både Jonna och Mette har nämligen VIP-platser där för evigt.
Min första kärlek
Första gången jag träffade henne var jag tio år och hon var 19. Då hade jag ingen aning om att hon kunde konsten att stjäla hela mitt hjärta. Hon flyttade hem till min bästa vän strax efter den där första gången. Vi tre har tillbringat massor av tokiga dagar tillsammans, och för var och en av dem letade hon sig allt längre in i mitt hjärta.
En speciell ponny, det kan man verkligen säga. En sådan där som bara är 100% personlighet och har två rävar bakom varje öra. Den lurviga, isbjörnspälsponnyn som aldrig sa nej till en galoppsträcka och som sprang så fort att tårarna forsade ner för kinderna. Förmodligen förstod jag inte det då, men jag tror allt att det var både fartvinden och den obeskrivliga lyckan som orsakade dem. Jag tror inte att jag skulle kunna beskriva Mette om jag så fick en hel bok till godo. Hon var helt enkelt det bästa som kunde hända oss.
Jag säger var, jag pratar i dåtid.
I somras fick jag ett samtal som jag hoppades att jag aldrig skulle få. Jonna ringde mig från USA, där hon spenderade ledigheten tillsammans med sin blivande make. Hon sa att hon hade något att berätta, och frågade om jag satt ner. Min allra första tanke vara att hon hade blivit gravid, men jag insåg att hon inte lät glad, att det var något annat. Genast tänkte jag att det hade hänt något med Eric och att bröllopet skulle vara inställt.
Tankarna på Mette får mig fortfarande att gråta. Det är mest av nostalgi, av de varma, bomullsinlindade minnena jag har av henne. Hennes bankande i boxdörren, hennes vita mule och busiga blick. Hur hon alltid slet sig när hon skulle ut i hagen och hur vi skrattade och grät tillsammans med henne.
Jonna var en av de få som visste att jag skulle iväg och titta på Flaxan. Hon sa ’Känn efter. Det här kanske är din Mette, och i så fall kan jag bara säga grattis’.
Om det är något jag lyssnar på, är det mitt hjärta. Både Jonna och Mette har nämligen VIP-platser där för evigt.
Directlink:
http://dayviews.com/frida1987/478601151/
Visa toppen
Show footer