June
Friday 27 March 2009 photo 2/2
|
År 2000 förlorade jag min bästa vän. Nio år gammal. Detta var första gången, men det skulle visa sig inte vara den sista. Jag var bara barnet och efter några månader klarade jag av att hantera situationen även fast jag tappade tron till att man får det man förtjänar. Han skulle vara borta för alltid och någonstans på vägen klarade jag av att acceptera det, för ingenting jag gjorde skulle någonsin kunna förändra det. Men det gjorde ont och det krossade en barndom i tusen små bitar bara sådär. Jag kommer fortfarande inte ihåg speciellt mycket av tiden efter hans död, jag kommer ihåg en vecka efter, när Martins mamma pratade om "tusenskönornas land" och när de vuxna sa att han skulle leva kvar så länge jag kom ihåg honom, men sen är det bara svart. Mamma har fått berätta allting. Jag åt inte, sa ingenting och bara låg rakt upp och ner i flera veckor. Sedan vände det och jag lärde mig leva med det och klarar av att hantera det bättre än någonsin. Snart nio år sedan och jag kan le och säga att jag har haft en av världens bästa vänner och att han lever kvar inom mig. Det här var första gången jag förlorade en bästa vän.
Några år senare hade jag fortfarande problem med att ty mig så stark till någon. Jag glömde aldrig att livet kunde rycka ifrån en ens bästa vän utan någon som helst varning och jag glömde aldrig att det kunde vara vilken dag som helst. Till och med en solig. Vid den här tidpunkten skaffade vi hund och då kunde jag inte annat än att släppa honom hela vägen in. Han blev min nya bästa kompis och den enda jag kunde sitta rätt upp och ner och prata med. Hans bruna ögon, ljusa päls och den svarta masken i ansiktet fick mig lugn och trygg. Det dröjde inte mer än två år innan han också rycktes ifrån mig. Men jag reste mig upp igen, valde att acceptera att han aldrig mer skulle kunna komma tillbaka för att det inte fanns någonting jag kunde göra. Tredje gången skulle visa sig vara värst.
För tredje gången har jag förlorat en bästa vän och för första gången har jag förlorat personen på ett helt annat sätt och jag vet inte hur jag ska hantera det, acceptera det eller ens gå vidare med det. Det blev plötsligt ännu mer smärtsamt för nu kan jag göra saker för att personen ska komma tillbaka, jag kan ändra situationen, men det går inte. Trots att jag har alla chanser, alla medel, allting, så kan jag inte av den enkla anledning att jag redan varit där. Jag har funnits där och jag har stått där, men jag behövs bara inte längre. Nio år efter första gången skulle det bevisas att det inte bara är världen och livet som rycker bästa vänner ifrån en. Man kan skapa det själv genom att inte räcka till. Och det är smärtsamt och svårt att acceptera. Men ibland är det båda personerna som gör fel. Ibland förändras man inte till det bättre.
Några år senare hade jag fortfarande problem med att ty mig så stark till någon. Jag glömde aldrig att livet kunde rycka ifrån en ens bästa vän utan någon som helst varning och jag glömde aldrig att det kunde vara vilken dag som helst. Till och med en solig. Vid den här tidpunkten skaffade vi hund och då kunde jag inte annat än att släppa honom hela vägen in. Han blev min nya bästa kompis och den enda jag kunde sitta rätt upp och ner och prata med. Hans bruna ögon, ljusa päls och den svarta masken i ansiktet fick mig lugn och trygg. Det dröjde inte mer än två år innan han också rycktes ifrån mig. Men jag reste mig upp igen, valde att acceptera att han aldrig mer skulle kunna komma tillbaka för att det inte fanns någonting jag kunde göra. Tredje gången skulle visa sig vara värst.
För tredje gången har jag förlorat en bästa vän och för första gången har jag förlorat personen på ett helt annat sätt och jag vet inte hur jag ska hantera det, acceptera det eller ens gå vidare med det. Det blev plötsligt ännu mer smärtsamt för nu kan jag göra saker för att personen ska komma tillbaka, jag kan ändra situationen, men det går inte. Trots att jag har alla chanser, alla medel, allting, så kan jag inte av den enkla anledning att jag redan varit där. Jag har funnits där och jag har stått där, men jag behövs bara inte längre. Nio år efter första gången skulle det bevisas att det inte bara är världen och livet som rycker bästa vänner ifrån en. Man kan skapa det själv genom att inte räcka till. Och det är smärtsamt och svårt att acceptera. Men ibland är det båda personerna som gör fel. Ibland förändras man inte till det bättre.
Comment the photo
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/fridasoderlund/347957672/
Visa toppen
Show footer