June
Monday 4 May 2009 photo 1/1
|
Jag brukar känna hur det bränner i nacken.
Jag brukar känna hur det med långsamma rörelser drar mig tillbaka, hur skuggan av det som var visslar runt omkring mig utom räckhåll med tillräckligt nära för att verka lockande och få den där lilla glöden i hjärtat att flamma upp till den lilla låga som behövs. Den lilla låga som räcker till för att jag återigen ska bestämma mig för att stanna kvar, som ber mig kämpa tills fingrarna blöder utan någon som helst chans att vinna. Jag brukar känna hur det ligger bakom och flåsar i nacken, hur det ber, hur det drar och hur det fångar in mig och slukar mig i allting som var bra, allt fint och alla rosa moln innan det drar vidare hånflinandes och lämnar mig där ensam. Lidande, blödande och trasig. Jag vet vart det börjar, vad som händer och vart det slutar och det slutar bara med att jag måste sätta mig ner och limma ihop ännu fler spillror av den styrka jag försökt bygga upp om och om igen. Jag känner hur ansvaret lägger sig på axlarna, gosar ihop sig och bränner i nacken. Ansvaret över valen jag gör, över personer runt omkring och ansvaret över mig själv. Ansvaret över att jag måste släppa ansvaret som jag inte behöver.
Vad händer sen? Vad händer nu? Vad är rätt och vad är fel?
Men som en klok kvinna sa: Den andra har redan gjort sitt val och tänkte på sig själv. Nu är det din tur.
Egoismen bränner i nacken när det andra lagt sig längre bak. Jag känner den där även fast det inte är egoism i verkligheten utan bara ett val där jag satt mig själv i första rummet när det blev ledigt. Jag har aldrig suttit där, men nu tänker jag göra det.
Jag brukar känna hur det med långsamma rörelser drar mig tillbaka, hur skuggan av det som var visslar runt omkring mig utom räckhåll med tillräckligt nära för att verka lockande och få den där lilla glöden i hjärtat att flamma upp till den lilla låga som behövs. Den lilla låga som räcker till för att jag återigen ska bestämma mig för att stanna kvar, som ber mig kämpa tills fingrarna blöder utan någon som helst chans att vinna. Jag brukar känna hur det ligger bakom och flåsar i nacken, hur det ber, hur det drar och hur det fångar in mig och slukar mig i allting som var bra, allt fint och alla rosa moln innan det drar vidare hånflinandes och lämnar mig där ensam. Lidande, blödande och trasig. Jag vet vart det börjar, vad som händer och vart det slutar och det slutar bara med att jag måste sätta mig ner och limma ihop ännu fler spillror av den styrka jag försökt bygga upp om och om igen. Jag känner hur ansvaret lägger sig på axlarna, gosar ihop sig och bränner i nacken. Ansvaret över valen jag gör, över personer runt omkring och ansvaret över mig själv. Ansvaret över att jag måste släppa ansvaret som jag inte behöver.
Vad händer sen? Vad händer nu? Vad är rätt och vad är fel?
Men som en klok kvinna sa: Den andra har redan gjort sitt val och tänkte på sig själv. Nu är det din tur.
Egoismen bränner i nacken när det andra lagt sig längre bak. Jag känner den där även fast det inte är egoism i verkligheten utan bara ett val där jag satt mig själv i första rummet när det blev ledigt. Jag har aldrig suttit där, men nu tänker jag göra det.
Visa toppen
Show footer