Nittonhundra nittiotre är inte den perfekte älskaren har för många okyssta tomrum inne i mig för många odöpta spädbarn aborter när jag äntligen har tagit mig ut till de hastiga blickarna och köttet: insikterna lika obetydliga som de en gång tydliga skillnaderna: mellan knarkarens dolda knivsegg & de mera stillsamt riktade mobiltelefonerna - jag är säker på att de efterlämnade illusionerna alla kommer att resa sig upp mellan bankvalven för att tala verkligheten till rätta igen, vi kan inte leva på de spröda bubblorna om vi inte får rymd att blåsa ut dem i, de nyfödda är alla överens, vi har tillräckligt med toner det ända som fattas är musiken! Kanske inte konstigt- att skinheadsen slår ner min vän utanför Trash-bar ger honom tjugofem sparkar i huvudet och inte en enda på kroppen - två meter ifrån står de två meter långa dörrvakterna och ler. Vi måste alla anstränga oss för att hålla äcklet på en sådan nivå att dess ursprung kan fortsätta att spåras ända in i kärnan av de samhälle vi alla trycker axeln mot och skjuter på this dude kind of is the best ever

Bob Hanson! jag älskar honom...