27 April 2006
Ett handikappat barn vid namn Mimmi. De påstod att hennes rygg hade pajat, men jag tror det var mest för att Rebecca skulle knyta hennes skor.
Pernilla och jag vägrade att appetera det fuktiga klimatet och hade Picnic vid statyn på en jävla massa gratis Metro. Vi är så kriminella.
Jag glodde lite på "Bert - Den siste oskulden" som jag lånat av Kondrad. Fast dte är klart...bara på omslaget.
Pernilla gjorde världshistoriens största misstag. Hon gav de där sjukdomsspridarna till djur a.k.a fågelfän sin sista ostmacka. Det blev kalabalik. Minst sagt.
Pernilla var rädd, jag var räddare, men jag var ÄVEN räddast! (Obs! Lägg märke till närheten till naturen. Alltså min sko i högra hörnet som bevittnar att det endast var någon meter mellan
Jag var så vansinnigt vettskrämd att jag inte ens kunde hålla kameran still. Jävla Pernilla som uppmanar fåglarna till att hetsäta!
Skåda! En livs levande guling som intensivt ångrar att den gav sin smörgås till en fågel med ormsyndomet!
Vi målade våra läppar i kärlekens färg. *drömskt* Eller föresten...BULLSHIT! Vi kladdade på lite rött klet (a.k.a läppstift) på våra fnasiga munnar på en snuskig toalett. Inte alls glamo
Men så blev vi trötta på att hela tiden vara så jävla läckra så vi protesterade mot samhällets skönhetsideal genom att addera x-antal kromosonpar.
Efter en traumtaisk barndom och en svår tragedi bestämde jag mig för att livet inte var värt att leva.
Ibland kan man komma på Pernilla med att bara strirra rakt ut och säga "ööeeeehmmmhöeee?". Det är så avslappnat.
Att lämna kameran obevakad medans jag gick ut och fick tillbaka min tröja av leon var inget jag kommer göra om i första taget.
Direct link:
http://dayviews.com/fridhahaha/2006/4/27/