September
Monday 12 April 2010 photo 1/1
|
Något där
Hon stannade upp, det var något som rörde sig bland träden. Oroligt såg hon sig omkring, men det enda som syntes var en tom träbänk en bit bakom sig. Hon fortatte att gå några steg men stannade igen när det gck en susning genom träden. Hon vände sig snabbt om och när satt han, den vackraste pojke hon någonsin sätt. Även om det regnade och blåste ute satt han där i en t-shirt och jeans, han log utan att se på henne. Hans lite längre blonda hår låg slickat mot ansiktet av vätan ute, men han verkade helt lugn. Hon märkte att hon tagit några steg in i busken för att kunna skåda honom utan att han kände sig plågad. Då såg hon att hans kläder var smutsiga o slitna, hans t-shirt var trasig och han var blodig över ryggen. Hon bestämde sig för att gå, inte kunde hon väl stå där i busken o spionera. När hon gått en bit kände hon hur det högg i hjärtat, hon vände sig om för att se på honom en sista gång, men han var borta.
Hon sprang hem, ledsen och förvirrad, hade hon sett i syne, det visste hon var vanligt. Var det sant var han iallafall borta nu, vilket gjorde henne ledsnare. I huset var det tomt och tyst, hon letade igenom huset men hittade inte sin mamma, på bordet stod en lapp.
"Hej Gumman!
Jag är ute med Fillippe, fransmannen som du gillar så mycket du vet, vi kommer hem sent så värm lite soppa som står i kylen. Ciao, mamma."
Det var inte sant, hon hatade den där lömska, mamma-knyckande jättebabyn. Hon kände sig tom inombords, men inte utav hunger till mat, utan hunger till pojken.
Den kvällen låg hon vaken länge, hon hörde när mamma smög in genom dörren, hon viskade med någon. Men flickans tankar var långt, långt borta.
När hon vaknade den morgonen låg hon på golvet, bredvid sängen. Hon hade sovit oroligt. Men nu visste hon vad hon skulle göra, hon skulle leta, även om hon trodde att hon aldrig skulle honom finna, skulle hon leta! Klockan var bara 7 på morgonen och hennes mamma sov, hon tassade igenom vardagsrummet o in i köket. I brödkorgen låg några skivor från gårdagens frukost som hon plockade till sig, hon bredde på smör och tog dom sedan i handen. Hon åt medan hon hämtade nycklarna till moppen. När hon ätit upp satte hon sig över sadeln på moppen, hon orkade inte gå ner i källaren och hämta hjälmen så hon startade moppen och for iväg.
Hon började att leta i parken, där hon sett honom kvällen innan, men det enda hon fann där var en gnällig gammal tant som hon var nära att köra på. Men hon brydde sig inte, hon sökte. Vid ett träd djupt in i parken hittade hon en låda, i den låg några kattungar, halvt ihjäl frusna och gnydde. Men hon orkade inte kolla nogrannare utan fortsatte hjärtlös och huvudlös.
Hela dagen sökte hon, överallt, i centrum och på landsvägarna. Under eftermiddagen hade regnet börjat piska i ansiktet och hon hade sökt skydd för att låta regnet dö ut, där somnade hon, på sin moppe vid en gammal spöktapp. Hon vaknade av att hon kände en blick i nacken och stirrade sig vilt omkring, ingen där, men det var nu kolsvart. Hon startade moppen och kollade klockan på displayen. Halv elva, oj, hon måste hem. Hon gasade förfullt men kom ingenstans, hon kände hur någon lyfte upp bakdelen på moppen och hon kastades av den. Personen som hade lyft moppen var stark, moppen var tung men ändå hade den lyfts som om den var gjord av papper. Hon kände hur blodet sipprade i ansiktet o hon reste sig snabbt upp för att försöka försvara sig, men moppen stod som orörd där den stått när hon sov. Hon gick föriktigt fram och satte sig på moppen, ho hade bara drömt eller nåt. Hon startade den igen och började köra hem. Hon bestämde sig för att gena genom parken och körde då in på grusvägen till kyrkans parkering. Hon gasade så mycket hon kunde för att komma hem snabbt, men något på kyrkogården förvirrade henne. Där stod han, med lysande blont hår och samma kläder. Hon stannade moppen av ren nyfikenhet och kollade på pojken, men han försvann, mitt framför ögonen på henne. Hon blev rädd.
Hon gasade upp och körde nerför en liten backe och in i alén. Han blinkade upp framför henne och hon blev så rädd att hon körde ner i diket, moppen hamnade över henne och just som hon trodde att det var kört lyftes moppen bort och lades en bit där ifrån. Hon drogs upp och omfamnades av en varm kropp. Hon kände lukten av gammalt blod och svett, men ändå en ljuvlig doft av ljuvaste vårblomma. Hon började gråta och lade armarna om dennes hals. Hon lutade sig bakåt för att se vem det var, det var pojken, hans ljusblå ögon lyste i mörkret och han log ett leende som lockade. Hon drog efter andan och höll kvar luften i lungorna, rädd att vakna upp ur en dröm. Han placerade sina läppar mot hennes kind och kysste henne lätt, han strök undan ett par hårstrån från hennes hals och lyfte sedan upp henne med andra armen i knävecken. Han började gå mot parken, med snabba luftiga steg. Han satte sig ner på en bänk och vaggade henne en stund innan hon såg hur han ansträngde sig för att ta ett steg till och kyssa henne. Han såg på henne, in i hennes gröna ögon, för ett ögonblick möttes deras blickar och blev till en njutning i dom båda. Hon var kär.
Han lade sina armar om henne och kramade henne, mjukt och försiktigt. Det började svartna framför ögonen på henne, hon var på väg att somna.
När hon vaknade dagen efter låg hon i sitt rum, på en madrass nedanför låg hennes mamma och sov. Flickan gav till ett litet tjut för att visa att hon var vaken, mer orkade hon inte. Mamman vaknade direkt och började känna i hennes panna och prata lugnt med henne, men hon hörde inget annat än att en pojke hade räddat henne och att hennes mor vart orolig. Flickan satte sig upp med ett ryck och hennes ögon rann över i gråt, hon stammade fram en fråga som hennes mamma var tvungen att be henne upprepa.
- Var är han, pojken... viskade hon kvavt.
- Vänta lite ska jag se om han är vaken.
Ett hopp tändes i flickans huvud. Mamman gick ut och stängde dörren, det tog ungefär en minut innan dörren öppnades och pojken kikade in, han var rödgråten. Leendet var som bortblåst när han kom in, men när han satt sig på säng kanten och flickan lagt sin hand på hans axel log han igen.
Hon lutade sin mot ena armbågen och såg honom djupt in i ögonen. Han lutade sig sakta ner över henne och vidrörde hennes läppar med sina. Han tryckte sin tunga in mellan hennes läppar och särade på dom, han kysste henne mjukt och strök henne över kinden och in i nackhåret. Hon lutade huvudet mot hans hand och njöt av den nära värmen.
I ögonvrån såg hon att solen gick upp i det svaga mörgon diset och sken in på dom, hon såg hur pojken började mer o mer bli genomskinlig. Han sträckte fram sin hand och hon sin och de höll varandra, tysta och lugna, i handen. Hon såg en tår rinna ner för hans kind och droppa ner på madrassen innan han försvann helt.
Det enda tecken på att han varit där var den lilla våta prick han lämnat på madrassen, hans smak i hennes mun och ett hål i hennes hjärta <3
Hon stannade upp, det var något som rörde sig bland träden. Oroligt såg hon sig omkring, men det enda som syntes var en tom träbänk en bit bakom sig. Hon fortatte att gå några steg men stannade igen när det gck en susning genom träden. Hon vände sig snabbt om och när satt han, den vackraste pojke hon någonsin sätt. Även om det regnade och blåste ute satt han där i en t-shirt och jeans, han log utan att se på henne. Hans lite längre blonda hår låg slickat mot ansiktet av vätan ute, men han verkade helt lugn. Hon märkte att hon tagit några steg in i busken för att kunna skåda honom utan att han kände sig plågad. Då såg hon att hans kläder var smutsiga o slitna, hans t-shirt var trasig och han var blodig över ryggen. Hon bestämde sig för att gå, inte kunde hon väl stå där i busken o spionera. När hon gått en bit kände hon hur det högg i hjärtat, hon vände sig om för att se på honom en sista gång, men han var borta.
Hon sprang hem, ledsen och förvirrad, hade hon sett i syne, det visste hon var vanligt. Var det sant var han iallafall borta nu, vilket gjorde henne ledsnare. I huset var det tomt och tyst, hon letade igenom huset men hittade inte sin mamma, på bordet stod en lapp.
"Hej Gumman!
Det var inte sant, hon hatade den där lömska, mamma-knyckande jättebabyn. Hon kände sig tom inombords, men inte utav hunger till mat, utan hunger till pojken.
Den kvällen låg hon vaken länge, hon hörde när mamma smög in genom dörren, hon viskade med någon. Men flickans tankar var långt, långt borta.
När hon vaknade den morgonen låg hon på golvet, bredvid sängen. Hon hade sovit oroligt. Men nu visste hon vad hon skulle göra, hon skulle leta, även om hon trodde att hon aldrig skulle honom finna, skulle hon leta! Klockan var bara 7 på morgonen och hennes mamma sov, hon tassade igenom vardagsrummet o in i köket. I brödkorgen låg några skivor från gårdagens frukost som hon plockade till sig, hon bredde på smör och tog dom sedan i handen. Hon åt medan hon hämtade nycklarna till moppen. När hon ätit upp satte hon sig över sadeln på moppen, hon orkade inte gå ner i källaren och hämta hjälmen så hon startade moppen och for iväg.
Hon började att leta i parken, där hon sett honom kvällen innan, men det enda hon fann där var en gnällig gammal tant som hon var nära att köra på. Men hon brydde sig inte, hon sökte. Vid ett träd djupt in i parken hittade hon en låda, i den låg några kattungar, halvt ihjäl frusna och gnydde. Men hon orkade inte kolla nogrannare utan fortsatte hjärtlös och huvudlös.
Hela dagen sökte hon, överallt, i centrum och på landsvägarna. Under eftermiddagen hade regnet börjat piska i ansiktet och hon hade sökt skydd för att låta regnet dö ut, där somnade hon, på sin moppe vid en gammal spöktapp. Hon vaknade av att hon kände en blick i nacken och stirrade sig vilt omkring, ingen där, men det var nu kolsvart. Hon startade moppen och kollade klockan på displayen. Halv elva, oj, hon måste hem. Hon gasade förfullt men kom ingenstans, hon kände hur någon lyfte upp bakdelen på moppen och hon kastades av den. Personen som hade lyft moppen var stark, moppen var tung men ändå hade den lyfts som om den var gjord av papper. Hon kände hur blodet sipprade i ansiktet o hon reste sig snabbt upp för att försöka försvara sig, men moppen stod som orörd där den stått när hon sov. Hon gick föriktigt fram och satte sig på moppen, ho hade bara drömt eller nåt. Hon startade den igen och började köra hem. Hon bestämde sig för att gena genom parken och körde då in på grusvägen till kyrkans parkering. Hon gasade så mycket hon kunde för att komma hem snabbt, men något på kyrkogården förvirrade henne. Där stod han, med lysande blont hår och samma kläder. Hon stannade moppen av ren nyfikenhet och kollade på pojken, men han försvann, mitt framför ögonen på henne. Hon blev rädd.
Hon gasade upp och körde nerför en liten backe och in i alén. Han blinkade upp framför henne och hon blev så rädd att hon körde ner i diket, moppen hamnade över henne och just som hon trodde att det var kört lyftes moppen bort och lades en bit där ifrån. Hon drogs upp och omfamnades av en varm kropp. Hon kände lukten av gammalt blod och svett, men ändå en ljuvlig doft av ljuvaste vårblomma. Hon började gråta och lade armarna om dennes hals. Hon lutade sig bakåt för att se vem det var, det var pojken, hans ljusblå ögon lyste i mörkret och han log ett leende som lockade. Hon drog efter andan och höll kvar luften i lungorna, rädd att vakna upp ur en dröm. Han placerade sina läppar mot hennes kind och kysste henne lätt, han strök undan ett par hårstrån från hennes hals och lyfte sedan upp henne med andra armen i knävecken. Han började gå mot parken, med snabba luftiga steg. Han satte sig ner på en bänk och vaggade henne en stund innan hon såg hur han ansträngde sig för att ta ett steg till och kyssa henne. Han såg på henne, in i hennes gröna ögon, för ett ögonblick möttes deras blickar och blev till en njutning i dom båda. Hon var kär.
Han lade sina armar om henne och kramade henne, mjukt och försiktigt. Det började svartna framför ögonen på henne, hon var på väg att somna.
När hon vaknade dagen efter låg hon i sitt rum, på en madrass nedanför låg hennes mamma och sov. Flickan gav till ett litet tjut för att visa att hon var vaken, mer orkade hon inte. Mamman vaknade direkt och började känna i hennes panna och prata lugnt med henne, men hon hörde inget annat än att en pojke hade räddat henne och att hennes mor vart orolig. Flickan satte sig upp med ett ryck och hennes ögon rann över i gråt, hon stammade fram en fråga som hennes mamma var tvungen att be henne upprepa.
- Var är han, pojken... viskade hon kvavt.
- Vänta lite ska jag se om han är vaken.
Ett hopp tändes i flickans huvud. Mamman gick ut och stängde dörren, det tog ungefär en minut innan dörren öppnades och pojken kikade in, han var rödgråten. Leendet var som bortblåst när han kom in, men när han satt sig på säng kanten och flickan lagt sin hand på hans axel log han igen.
Hon lutade sin mot ena armbågen och såg honom djupt in i ögonen. Han lutade sig sakta ner över henne och vidrörde hennes läppar med sina. Han tryckte sin tunga in mellan hennes läppar och särade på dom, han kysste henne mjukt och strök henne över kinden och in i nackhåret. Hon lutade huvudet mot hans hand och njöt av den nära värmen.
I ögonvrån såg hon att solen gick upp i det svaga mörgon diset och sken in på dom, hon såg hur pojken började mer o mer bli genomskinlig. Han sträckte fram sin hand och hon sin och de höll varandra, tysta och lugna, i handen. Hon såg en tår rinna ner för hans kind och droppa ner på madrassen innan han försvann helt.
Det enda tecken på att han varit där var den lilla våta prick han lämnat på madrassen, hans smak i hennes mun och ett hål i hennes hjärta <3
Men som vanligt måste jag gnälla på några få stav- och gramatikfel..;)
Men mycket få.^^)
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/fruktgodisar/454144980/
Visa toppen
Show footer