January
Saturday 29 April 2017 photo 1/1
|
https://www.youtube.com/watch?v=kLzWfpqp6kQ&ab_channel=TragicHeroRecords
jaa, känns som att jag behöver skriva..
farfar inlagd igen, int för nå farligt men ändå..
känns som att dagarna är räknade på nåt sätt..
att detta är en utdragen process som förbereder för de definitiva slutet
börjar jobba på typ 2 veckor, nojjar över de då de är ett nytt ställe med nya faror och grejer att lära in
nytt gäng att vara med, kommer jag platsa in?
planer som alterneras och skiftar plats, tankar och funderingar
gåtor utan uppenbara svar
tomheten och bristen på tro på sig själv, avsaknaden av tro på omgivning/samhälle
hopplösheten som infunnit sig under dessa år som singel..
intresset som funnits har falnat och dött ut
bor hemma, ångesten de medför
de stadigt försämrade läget och maktskiftet inom familjen
de stadigt ökande helvete syrran utsätter mina båda utbrända, överarbetade päron, för..
försöka fundera på varför jag upplever att jag blir dummare, alltså trögare & klumpigare i konversationer bland annat
bristande uppmärksamhet och sjukt djupa depressioner som aldrig blir taget itu med..
.. för alla andra prioriteras över mej själv..
jag kan inte se månader framåt längre, jag är komplett blind inför vad som komma skall..
känns som att jag gömmer mej och bara flyter med
visst, jag är inte utrustad från första början för de här så kallade "Livet"
men jag är så otroligt bortkopplad och nollställd
tar inget seriöst annat än sånt som är avsett att skada mej/ förtrycka mej..
min egen död är inget som skrämmer mej, däremot andras..
jag ogillar förändringar, men förändras ska allt... i en takt, för mej, omöjlig att följa..
påminns dagligen om hur värdekass jag är, 27år och har inte gjort nåt som man ska ha gjort upp till denna åldern
panik & ångest låser ner min hjärna totalt.
har mycket skit i bagaget från den här jävla byn och hur man valt att sätta mej i ett socialt fack redan från dag 1
varje försök att bryta sig fri har slagits ner från alla håll
hade gärna sett att jag inte varit slagpåsen/svarta fåret i byn, delvis kan de skyllas på idioterna i byn, på familj, släkt och sen på min egen feghet..
men ja, som jag skrivit här många gånger..
slutade leva för mej själv runt 2007, och när man numera typ bara har sig själv att prata med
24/7 - 365 pga torgskräck, ångest osv osv
så måste man ju börja gräva i skit för att skaka sig själv till liv
har på inget sätt haft de värre än tusentals andra som har diverse sjukdomar/hjärnskador/hjärnspöken
men allt som slängts på mej under åren bygger upp och eftersom jag inte är någon annan så är min skit ett helvete, trots att i andras ögon så är de "bara"..
jag är inte en människa som bara slutar bry mej, "fuck it and lets move forward"
jag klipper ut folk som går över mina tolerans nivåer
de är inge svårt för mej..
men att släppa skit som hänt mej osv.. finns grejer jag kämpar med än idag som hände när jag var typ 5-6år och uppåt
hade jag trillat på en hög med pengar så jag kunnat köpa mej fri från tidskrävande saker och kunnat köpa mej fri från ansvar
få bli en fri själ, så tid funnits att börja klistra ihop mej själv
då hade jag varit bra mycket lyckligare än jag är nu...
bara slippa känna sig så hämmad av pengar/social status/boende
skönt de hade vart..
eller att ha någon vid min sida som såg.. hur jag är när jag klivit av scenen och är ute ur rampljuset
när masken faller.. och ändå valt att stanna..
hade också varit skönt..
... en kan la alltid drömma..?
HenkaZ out...
att detta är en utdragen process som förbereder för de definitiva slutet
börjar jobba på typ 2 veckor, nojjar över de då de är ett nytt ställe med nya faror och grejer att lära in
nytt gäng att vara med, kommer jag platsa in?
planer som alterneras och skiftar plats, tankar och funderingar
gåtor utan uppenbara svar
tomheten och bristen på tro på sig själv, avsaknaden av tro på omgivning/samhälle
hopplösheten som infunnit sig under dessa år som singel..
intresset som funnits har falnat och dött ut
bor hemma, ångesten de medför
de stadigt försämrade läget och maktskiftet inom familjen
de stadigt ökande helvete syrran utsätter mina båda utbrända, överarbetade päron, för..
försöka fundera på varför jag upplever att jag blir dummare, alltså trögare & klumpigare i konversationer bland annat
bristande uppmärksamhet och sjukt djupa depressioner som aldrig blir taget itu med..
.. för alla andra prioriteras över mej själv..
jag kan inte se månader framåt längre, jag är komplett blind inför vad som komma skall..
känns som att jag gömmer mej och bara flyter med
visst, jag är inte utrustad från första början för de här så kallade "Livet"
men jag är så otroligt bortkopplad och nollställd
tar inget seriöst annat än sånt som är avsett att skada mej/ förtrycka mej..
min egen död är inget som skrämmer mej, däremot andras..
jag ogillar förändringar, men förändras ska allt... i en takt, för mej, omöjlig att följa..
påminns dagligen om hur värdekass jag är, 27år och har inte gjort nåt som man ska ha gjort upp till denna åldern
panik & ångest låser ner min hjärna totalt.
har mycket skit i bagaget från den här jävla byn och hur man valt att sätta mej i ett socialt fack redan från dag 1
varje försök att bryta sig fri har slagits ner från alla håll
hade gärna sett att jag inte varit slagpåsen/svarta fåret i byn, delvis kan de skyllas på idioterna i byn, på familj, släkt och sen på min egen feghet..
men ja, som jag skrivit här många gånger..
slutade leva för mej själv runt 2007, och när man numera typ bara har sig själv att prata med
24/7 - 365 pga torgskräck, ångest osv osv
så måste man ju börja gräva i skit för att skaka sig själv till liv
har på inget sätt haft de värre än tusentals andra som har diverse sjukdomar/hjärnskador/hjärnspöken
men allt som slängts på mej under åren bygger upp och eftersom jag inte är någon annan så är min skit ett helvete, trots att i andras ögon så är de "bara"..
jag är inte en människa som bara slutar bry mej, "fuck it and lets move forward"
jag klipper ut folk som går över mina tolerans nivåer
de är inge svårt för mej..
men att släppa skit som hänt mej osv.. finns grejer jag kämpar med än idag som hände när jag var typ 5-6år och uppåt
hade jag trillat på en hög med pengar så jag kunnat köpa mej fri från tidskrävande saker och kunnat köpa mej fri från ansvar
få bli en fri själ, så tid funnits att börja klistra ihop mej själv
bara slippa känna sig så hämmad av pengar/social status/boende
skönt de hade vart..
eller att ha någon vid min sida som såg.. hur jag är när jag klivit av scenen och är ute ur rampljuset
när masken faller.. och ändå valt att stanna..
hade också varit skönt..
... en kan la alltid drömma..?
HenkaZ out...
Annons
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/fujiwara-chan/522038150/
Visa toppen
Show footer