Thursday 8 January 2009 photo 1/1
|
För ett år sedan på dagen försvann du från mitt liv. Jag hade varit på ultraljud dagen innan och sett våran vackra bebis på skärmen. Mamma var med på ultraljudet eftersom Henrik var tvungen att jobba och jag kände mig så lycklig för allt var bra med vår lilla kärleksbebis i magen.
Åkte hem till dig för att hälsa på, du låg och sov fast det inte alls var sent. Mamma och jag tänkte åka hem igen och låta dig sova vidare, men sjuksköterskan kom och sa att vi skulle komma in på hennes kontor. Hon sa att du inte alls mådde bra och att du klagat på magont ett tag och att dom inte riktigt visste vad dom skulle göra. Läkaren tyckte inte det var nån idé att åka in till akuten, men sjuksköterskan var orolig...ville inte att du skulle ligga där och ha så ont. Hon ringde ambulans och dom kom och hämtade dig. Minns att dom bar in dig och att du skrek av smärta när dom klämde dig på magen, lilla morfar, hur länge hade du haft så ont? Mamma och jag tog bilen in till sjukan och in på akuten, där låg lilla du, stora starka morfar, liten som en fågel, du var förvirrad, pratade hela tiden, om vad vet inte än idag?
Vi stannade tills sent på kvällen/natten tills en läkare konstaterat att det var förstoppning och att dom skulle åtgärda det så snart som möjligt. Puhh tänkte man...det var bara det, då kommer morfar bli bra igen, kanske få åka hem redan imorgon. Det var så förvirrat för dig att vara där uppe där du ingen kände och där du inte kände igen dig.
Mamma och jag åkte hem, jag kände mig lättad och barnet i magen gjorde mig glad, ville inte tänka på hur det kunde gå. Nästa dag tror jag att jag jobbade på dagen, minns faktiskt inte riktigt. Pratade med mamma på dan, hon hade ringt upp till sjukan och morfar mådde faktiskt lite bättre, kanske skulle han få åka hem?
På kvällen vid 19-tiden åkte jag med Erika till badhuset och gick på vattengympa, hade mobilen avstängd. När vi kommer ut och har klätt på oss sätter jag på mobilen, mamma har ringt, och Henrik ringer och säger att jag ska åka hem direkt och hämta honom för vi ska till sjukhuset, ringer mamma och hon säger att dom ringt och sagt att morfar är dålig, vi måste åka direkt. Vi åker direkt, träffar mamma och Håkan utanför, mamma och jag småspringer in, jag känner hur hjärtat klappar, det känns inte verkligt, allt känns konstigt och tomt. När vi kommer in på morfars avd så är det ingen personal där, jag springer och yrar och letar upp nån som säger nåt som jag aldrig kommer glömma, hennes ord gjorde att mitt hjärta slets ut femtom ggr om. - VI har inte hunnit göra iordning honom än... VA? Skriker jag... Är han död? Tjejen blir jättenervös och svarar, -Ja, jag trodde ni visste det. NEJ?? NEJ??? VI visste ingenting... Jag trodde ärligt talat att jag skulle svimma då. Jag sprang till närmaste stol och börjar gråta helt hejdlöst, mamma kommer och håller om mig, jag minns att mina tårar bara rann på hennes skinnjacka, jag var jättekall, alldeles blöt i håret fortfarande och jag skakade. Jag kunde inte riktigt förstå morfar var död, min stora kärlek i livet, min stöttepelare, MIN MORFAR VAR BORTA!!! När jag lugnat ner mig en stund kom tjejen som jobbade där ut från hans rum och sa att han var klar, att vi kunde gå in. Jag vågade inte riktigt först, var så rädd för hur han skulle se ut... När vi kom in där låg han helt fridfullt och stilla, han var så liten...min stora starka morfar med alla muskler var borta, där låg en liten liten fågelunge kvar...med en vit ängladress och med knäppta händer, hans stora härliga händer... jag tittade på dom lääänge, ville inte att dom skulle försvinna. Har alltid älskat hans stora arbetarhänder. Min lilla hand i hans stora... så har det alltid varit... nu är han borta för alltid.
Jag mår fortfarande dåligt över att jag inte var där, att jag inte fattat att det var så allvarligt och var där när han tog sitt sista andetag, han måste ha undrat var vi var, varför vi inte fanns vid hans sida, han kände ju ingen där uppe, man undrar ju om det var nån som satt där när han dog, eller var han alldeles ensam??? Den natten låg jag och skakade och grät, jag frös, jag tänkte på morfar som låg på bårhuset och jag frös ända in i märgen, var så orolig för morfar att han skulle frysa där, det är ju svinkallt. Nu har ett år gått och Lilly är här.
Jag tänker ofta på att mormor och morfar hade älskat henne så mycket om dom fått träffa henne. Mormor hade shoppat som tusan till henne och skämt bort henne med god mat och morfar hade visat henne skogen och hon skulle få åka skottkärra med honom när han hämtade ved på landet precis som jag fick göra. Ohh morfar, jag hoppas du visste hur mycket jag älskade dig. Jag sa det alldeles för sällan. Du var ju som en pappa för mig hela min uppväxt när min pappa inte fanns där för mig. Du var mammas och min stora stöttepelare. Det var dig man alltid ringde om man behövde hjälp. Vem ska man ringa nu och få goda råd???
Jag hoppas på nåt sätt att du kan se oss nu och lilla Lilly, vill bara säga dig en grej, din lilla humla älskar dig!!!
Comment the photo
Jag träffade aldrig din morfar men jag vet vad han betydde för dig.
Kram Patricia
Han sitter nog nånstans och vakar över er :)
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/galenanna/317406598/