April
Monday 23 November 2009 photo 2/2
|
allt jag känner just nu kan jag faktiskt inte beskriva, självklart mår jag bättre än vad jag gjorde för ett årsen, men det känns fortfarande, det är något som skaver, och det läker aldrig, aldrig.
det känns som det aldrig kommer att gå över, jag har mina bästavänner, och jag vill verkligen tacka er, för att ni har gjort så att jag klarat mig genom detta, tack<3
men det är något mer, som ingen kommer kunna hjälpa mig med, och det är denna stora, enoorma saknaden i mitt hjärta. kan fortfarande inte beskriva. hittar fortfarande inte det rätta ordet ... rädd? orolig? besviken? arg? ledsen? inget av dom passar in för det jag känner, det enda ordet jag kan sätta fingret på är SAKNAD. men det räcker ändå inte till. jag skulle kunna säga 'saknad x 10000' men det räcker inte heller.
helt sjukt, alla ser hur jag skrattar och är glad, men inombords ska ni bara se, jag klarar snart inte mer.
det skaver hela tiden.
jag vet att det inte hjälper att gråta och skriva av sig, men det känns ändå skönt. jag vill visa hur jag känner och att folk förstår att folk är jäkligt umtåliga.
ett uttryck är att det är 'ett stort tomt hål' i mig, men det känns verkligen så, jag känner mig helt tom. helt tom, känner ingenting.
klarar inte detta, jag vill bara spola tillbaka tiden och inte släppa ut jansson och axl, båda två på 10 dagar.
man kan nog inte må sämre. en del säger 'men dom är ju bara katter' och jag fattar verkligen inte hur man kan säga så? dom ÄR EN DEL AV FAMILJEN. utan en familj mår ingen bra, och jag är en sån kattälskare så jag gråter fortfarande varje kväll efter ett helt år. jag gråter blod ibland, det gör så ont i mina ögon. det svider... tänk er någon man verkligen älskar, kramar varje kväll, längtar efter att få komma hem från skolan, tänk er att den personen eller husdjuret inte finns mer..., ibland kommer jag hem från skolan och ropar 'jansson! axl!' och tänker 'juste...' det är en sån hemsk tanke, när man fortfarande är van, mer än ett år efter det som hänt. att jag fortfarande är van vid att axl eller jansson ligger på en kudde bredvid tangentbordet, eller att axl ligger på huvudkudden när man vaknar, att man möter jansson när man kommer innanför dörren. jag saknar er som in i bomben verkligen. och jag tror ingen förstår det jag känner.
först när jansson dog den 18 september 2008, mådde jag så himla dåligt, jag hade en klump i magen hela tiden.
jag sprang gråtandes hem till min bästavän, eila<3 och hon tittade på mig ett tag och sen kramade om mig, jag la mig i deras soffa och fick ett glas vatten, sen gick vi upp och spela sims för att tänka på annat, men det gick inte. och jag kommer ihåg den lilla stunden, jag kommer ihåg hur glaset såg ut jag drack ur, jag kommer ihåg vad jag hade på mig. jag kommer ihåg vad eila hade på sig, jag kommer ihåg vilka strumpor jag hade på mig, jag kommer ihåg varenda detalj av den stunden. och jag gråter över att tänka tillbaka till det.
jag mådde så fruktansvärt dåligt. jansson har vart mitt liv sen jag var 6 år. jag är van vid henne...
den 21 september lagade jag och pappa mat... och jag var ''beroende'' av katter just då och sprang till soffan där axl låg så fort jag fick tid. och låg där.. länge. och kramade om honom, och grät. och han hjälpte mig, han var verkligen mitt stöd just då...
men... den 28 september sitter jag och spelar sims och mamma kommer ner.. och jag märker att det är något, jag ville inte tro det, men det var sant, axl hade blivit påkörd.. smäll i huvudet, och dog direkt.
jag kramade om mamma, och vi båda grät, jag hade liksom inte fattat riktigt.. jag frågade mamma 'kan man verkligen inte rädda honom?...' nej.. han är redan död, får jag som svar...
jag gick ut och där låg axl på gräsmattan... jag kramade om honom, klappade honom, och han var helt slö, och hade flugor vid munnen. usch, vill inte tänka tanken.. men det kändes ändå bra att kunna säga hejdå...
pappa grävde ner honom, och att se när axl bara försvann mer och mer under jorden var riktigt jobbigt. jag kunde inte kolla..
jag älskar dom som bryr sig... tack till er.
ville bara skriva av mig...
det känns som det aldrig kommer att gå över, jag har mina bästavänner, och jag vill verkligen tacka er, för att ni har gjort så att jag klarat mig genom detta, tack<3
men det är något mer, som ingen kommer kunna hjälpa mig med, och det är denna stora, enoorma saknaden i mitt hjärta. kan fortfarande inte beskriva. hittar fortfarande inte det rätta ordet ... rädd? orolig? besviken? arg? ledsen? inget av dom passar in för det jag känner, det enda ordet jag kan sätta fingret på är SAKNAD. men det räcker ändå inte till. jag skulle kunna säga 'saknad x 10000' men det räcker inte heller.
helt sjukt, alla ser hur jag skrattar och är glad, men inombords ska ni bara se, jag klarar snart inte mer.
det skaver hela tiden.
jag vet att det inte hjälper att gråta och skriva av sig, men det känns ändå skönt. jag vill visa hur jag känner och att folk förstår att folk är jäkligt umtåliga.
ett uttryck är att det är 'ett stort tomt hål' i mig, men det känns verkligen så, jag känner mig helt tom. helt tom, känner ingenting.
klarar inte detta, jag vill bara spola tillbaka tiden och inte släppa ut jansson och axl, båda två på 10 dagar.
man kan nog inte må sämre. en del säger 'men dom är ju bara katter' och jag fattar verkligen inte hur man kan säga så? dom ÄR EN DEL AV FAMILJEN. utan en familj mår ingen bra, och jag är en sån kattälskare så jag gråter fortfarande varje kväll efter ett helt år. jag gråter blod ibland, det gör så ont i mina ögon. det svider... tänk er någon man verkligen älskar, kramar varje kväll, längtar efter att få komma hem från skolan, tänk er att den personen eller husdjuret inte finns mer..., ibland kommer jag hem från skolan och ropar 'jansson! axl!' och tänker 'juste...' det är en sån hemsk tanke, när man fortfarande är van, mer än ett år efter det som hänt. att jag fortfarande är van vid att axl eller jansson ligger på en kudde bredvid tangentbordet, eller att axl ligger på huvudkudden när man vaknar, att man möter jansson när man kommer innanför dörren. jag saknar er som in i bomben verkligen. och jag tror ingen förstår det jag känner.
först när jansson dog den 18 september 2008, mådde jag så himla dåligt, jag hade en klump i magen hela tiden.
jag sprang gråtandes hem till min bästavän, eila<3 och hon tittade på mig ett tag och sen kramade om mig, jag la mig i deras soffa och fick ett glas vatten, sen gick vi upp och spela sims för att tänka på annat, men det gick inte. och jag kommer ihåg den lilla stunden, jag kommer ihåg hur glaset såg ut jag drack ur, jag kommer ihåg vad jag hade på mig. jag kommer ihåg vad eila hade på sig, jag kommer ihåg vilka strumpor jag hade på mig, jag kommer ihåg varenda detalj av den stunden. och jag gråter över att tänka tillbaka till det.
jag mådde så fruktansvärt dåligt. jansson har vart mitt liv sen jag var 6 år. jag är van vid henne...
den 21 september lagade jag och pappa mat... och jag var ''beroende'' av katter just då och sprang till soffan där axl låg så fort jag fick tid. och låg där.. länge. och kramade om honom, och grät. och han hjälpte mig, han var verkligen mitt stöd just då...
men... den 28 september sitter jag och spelar sims och mamma kommer ner.. och jag märker att det är något, jag ville inte tro det, men det var sant, axl hade blivit påkörd.. smäll i huvudet, och dog direkt.
jag kramade om mamma, och vi båda grät, jag hade liksom inte fattat riktigt.. jag frågade mamma 'kan man verkligen inte rädda honom?...' nej.. han är redan död, får jag som svar...
jag gick ut och där låg axl på gräsmattan... jag kramade om honom, klappade honom, och han var helt slö, och hade flugor vid munnen. usch, vill inte tänka tanken.. men det kändes ändå bra att kunna säga hejdå...
pappa grävde ner honom, och att se när axl bara försvann mer och mer under jorden var riktigt jobbigt. jag kunde inte kolla..
jag älskar dom som bryr sig... tack till er.
ville bara skriva av mig...
Comment the photo
läs min blogg, skrev det förut, om dig..<3
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/galenpannaa/426210678/
Visa toppen
Show footer