Jag förberedde mig på att eventuellt världen skulle gå under, bara lite grand så där. Jag kom fram till en hel del intressanta saker... Jag vill inte dö just nu; allt skulle bli så meningslöst och inget skulle ha ett egentligt värde då jag bara går och väntar på det som betyder något för mig. Men tanken på att inte dö när alla andra gör det är nästan värre. Jag vill inte inte dö; jag vill inte flyta ensam i ett vakum rent fysiskt också. Jag vill ha min dator och jag vill ha mina pennor och papper. Jag vill fylla någon funktion innan allt blir meningslöst. Det är därför jag svansar som en hund för de jag tycker om; jag vill att jag skall ha ett värde för dem. Jag vill att någon skall registrera att jag fanns (stereotypiskt nog).

Jag kom också att tänka en hel del på Jixi. Jag saknar henne något så fruktansvärt, och jag bryr mig inte om vem hon är längre, bara jag får träffa henne igen. Den kärlek jag har till henne är vilkorslös och tidlös. Den gör så ont att jag dör varje dag, men jag kan inte sluta att hålla om henne. Hon betyder så mycket för mig även om jag aldrig hör av henne. Jag skulle ge henne allt jag har, om det bara fick henne att vilja träffa mig i fem minuter. Jag vill ha en själ så att jag kan ge den till henne. Jag fick dela hennes själ under flera år, och jag saknar tomrummet efter henne och den. Det är som att gå ifrån en natts värme under tre filtar, två täcken och ett duntäcke i sängen till att bli utkastad naken i snön ifrån femte våningen när det är 25 minusgrader. Ingen kommer någonsinn att betyda lika mycket för mig, vilket är synd för jag vill gärna att någon skall värma mig igen. Jag vill att någon skall låta mig dela dess själ och tvinga sig in i mitt liv varje dag för resten av mitt liv. Om jag bara får evigheten så kvittar det vem det är, bara löftet hålls och den finns där så är jag nöjd.

Jag gör aldrig något för att det skall vara kortvarigt, allt jag gör är menat för en långvarig process - vilket antagligen är varför jag avskyr umgänge med människor. Jag avskyr att bara vara något tillfälligt och kortsiktigt. Jag kräver inte att alla skall älska mig i hela mitt/sina liv, men kan inte NÅGON göra det?

Så har vi Yonas. Det bästa som hänt mig efter Jixi, kanske i hela mitt liv. Utan honom kunde jag lika gärna skära halsen av min mamma och mata katterna med min fars köttfärs. Det finns ingen annan som tar sig an mig. Han ringer MIG och han undrar om jag vill umgås. Kanske inte varje dag eller varje vecka, men han gör det! Och jag tror honom när han säger att han bryr sig om mig och värdesätter mitt sällskap.

...Men snart tror jag väl vem som helst om det skall fortsätta i denna takten. Just nu tror jag inte på någon, men jag orkar väl inte bry mig snart och gör mig till en lättlurad idiot. Jag orkar inte, ok?

Annons

The photo has no tags

February 2012