Jag som var säker på det mesta, käftade emot natten,
jag höll mitt huvud över ytan, jag kunde nästan gå på vatten.
Nu har min stora vida värld krympt till ett rum.
Ett rum som saknar utsikt, det är ett fönsterlöst rum.

Mina knogar är så vita, mitt grepp om livet så hårt,
hjärtat slår med knuten hand, att bara andas är så svårt.
Och jag är rädd för att leva och lika rädd för att dö,
men mest rädd för att bli galen och sakta smälta bort som snö.

Det som håller mig tillbaka bjöd jag in med öppen famn,
jag är min egen fångvakt, fruktan stal mitt namn.

Så här ligger jag förstenad, men det här är inte jag,
det är min rädsla som har snärjt mig och haft mig inlåst så länge nu.
Men nånstans långt inom mig finns en känsla jag glömt bort,
som en trygg inre glädje, en tro av en sällsam sort.

En frihet i mitt inre där jag är den jag vill va,
där finns allt som jag saknar, där finns lugnet jag vill ha.
Och jag vet ju vad jag är ju, men inte vart jag ska härnäst,
jag måste gå rätt genom elden när det smärtar som allra mest.

Annons

The photo has no tags

November 2011