September
Thursday 4 August 2011 photo 5/7
|
En del dagar ser man livet genom en monokrom dimma.
Hela världen är suddig och färglös.
Dessa dagar kallar jag mina vardagar, dessa dagar är för mig lika vanliga som de färgglada och vackra dagarna utan mörker och dimma är för er.
Ibland kan jag stöta på andra som jag,
kämpar som har klarat sig igenom mörkret såhär långt,
som inte har gett upp trotts vemod, brustna hjärtan och uppgivna drömmar.
Kan du föreställa dig hur det är att inte känna något?
De dagar jag inte känner något är de jag tycker om mest.
Jag vandrar runt som i koma utan varken lycka eller sorg.
Jag har en tendens att stänga in mig själv och stöta bort de människor jag bryr mig mest om.
De människor som alltid är där för mig. Tillslut tröttnar de och försvinner ut i dimman tills jag inte längre kan urskillja deras skuggor från omvärlden.
För detta blir jag så arg på mig själv att jag tänker onda tankar - talar om för mig själv hur fet och ful jag är tills det är lika mycket sanning som lögn.
Jag gör saker mot mig själv som jag sedan måste dölja för omvärlden,
saker som skulle skrämma någon som inte vet hur det är att avsky sig själv och allt som har med en att göra.
Det enda källan till lycka jag har är när någon jag tycker om mår bra, när någon runt omkring mig lyckas.
Enda sen jag listade ut detta om mig själv har jag oavbrutet försökt göra andra glada, dessvärre utan större framgång.
Jag är ett värdelöst misstag som inte är till någon nytta för någon.
Dessa dagar kallar jag mina vardagar, dessa dagar är för mig lika vanliga som de färgglada och vackra dagarna utan mörker och dimma är för er.
Ibland kan jag stöta på andra som jag,
Kan du föreställa dig hur det är att inte känna något?
Jag har en tendens att stänga in mig själv och stöta bort de människor jag bryr mig mest om.
Annons
Visa toppen
Show footer