Jag kännde inte för att blogga idag så jag lägger upp en bild här istället.

Freddie, Freddie, Freddie... var börjar vi

"Du borde bli psykolog!" Freddies Mamma.

Borde bli? Jag är redan. Känner mig jättedjup idag och jag tänker skriva den där texten som jag nämnde häromdan eller om det var i förigår... kommer inte ihåg... anyways! Jag behöver skriva av mig... redigt ordentligt. RIKTIGT RIKTIGT ordentligt.

Det hela började....

Med att jag började på högstadiet. På klågerupskolan innebär det 6:an. Och hela det här spektacklet med högstadiet satte igång tankar i mitt huvud. Tankar som jag nu efteråt undrar över. Varför jag inte gjorde saker annorlunda och varför jag inte såg annorlunda ut än vad jag gjorde. Varför jag inte försökte skaffa kompisar isället för att undvika allt och alla. Jag isolerade mig i en fantasivärld av japanska tecknade serier. Försökte övertala mig själv att bortom detta så fanns något mycket bättre som väntade på mig. Något som skulle ta mig härifrån. Något som skulle visa mig hur jag skulle leva mitt liv. Förvirrad och ensam så kämpade jag mig igenom trakasserier efter trakasserier. Och tog åt mig allt och sparade det i ett litet rum som kallades för hjärta. Ni vet... där alla känslor samlas. Jag förstår inte vad jag gör med mitt liv. Är ovetande på min sexuella läggning. Undrar när jag kommer få svar på alla frågor jag har. Med tiden som jag lär känna min kropp bättre så börjar jag 7:an och jag går klädd i svarta plagg... enbart. Ingen färg över huvudtaget. Lyssnade på Linkin Park och Cannibal Corpse. Ingen musiksmak, ingen klädsmak. Såg helt enkelt för jävlig ut. Förstår inte hur jag kunde fortsätta se förjävlig ut. Låtsas att jag har det hur bra som helst. För jag vill inte att någon ska bry sig om hur jag mådde. Inte för att någon hade brytt sig. Och lärare som istället gick till fjortisar som satt och böla över att de hade fått en finne i pannan eller brutit en nagel. De fick all uppmärksamhet. De fick allt som jag inte fick. Uppmärksamhet. Jag ville ju helst att någon skulle se mitt lidande och komma fram och fråga "Hej Freddie, hur mår du?". Men nepp. Aldrig... aldrig. Inte en enda. I frustration vänder jag mig till att tillfredställa mig själv på olika sätt. Gå promenader och lyssna på musik. Låsa in allting och bara låta det stanna. I frustration över min sexuella läggning hittade jag min högra hand och började använda den flitigt, trots att jag kände mig så fruktansvärt äcklig. Så som man gör den första gången. Första gången man kommer så känns det jävligt äckligt. Och konstigt. Men jag kommer ihåg det. Min fantasivärld av japanska tecknade serier fortsätter och tillslut börjar jag träffa folk som också ser den här världen av serier. Världen som vi delade. Någon som jag kunde relatera till. Någon som jag kunde förstå och som kunde förstå mig. Jag blir vuxnare och 8:an börjar. Jag förstår inte vad jag håller på med. Klipper av mitt hår och blir svarthårig. Bara gör mig av med något som påminner mig om den osäkra tiden. Och då blev det mitt hår som rök. Hela 8:an är väldigt ointressant och tråkig... samma sak med 9:an fram tills lärarmiddagen... när alla falska människor ställer sig upp och ljuger rakt framför alla lärare som tror att alla får vara med och "leka". "Vi har blivit som en stor familj, jag älskar er alla här". Bullshit. Jag låter bitter och tråkig men inte fan var jag en del av den här såkallade "familjen". Hade aldrig känt att jag blivit inbjuden på något sorts plan att gå med i en familj. När det sedan blev dags för "klassfest"... så blev jag ju inte ens bjuden. Inte för att jag hade velat gå men det visar bara vad det är för fittor som man har gått med. Det är självklart inte hela bunten som är dumma i huvet. Men ungefär 80% av hela 9:an var fittor. När hela högstadiet äntligen var över och vi hade vår bal och allt bara var slut. Så mådde jag som en prins. Jag skulle aldrig mer behöva gå i skolan med dessa människor igen. Aldrig. Det gjorde mig så jävla glad. När jag fick reda på att jag kommit in på mitt förstahandsval Spyken så gick mitt hjärta nästan i 1000 km i timmen. Jag hade aldrig mått såhär bra. Jag hade aldrig känt mig så hemma som jag gjorde den första terminen i ettan. Men efterhand som man lärde känna folk så märkte jag vad folk egentligen var för några. Läskiga typer. Pallar inte med klassen. Jättemånga där jag inte tål. Folk som jag bara vill radera.

Detta är vad jag har stått ut med i 4 år ungefär. Inblandat med en massa annan skit som faktiskt är för personlig för att lägga upp. Kan berätta att det mesta handlar om övergrepp.

Men i alla fall. Ni som orkat läsa ända hit... fy fan vad ni är tåliga som orkar det <3

Golle <3 us girls gotta stick together!