Previous photoSunday 28 March 2010 photo 6/19
|
del 6
Två dagar senare
Jag kunde inte fatta det.
Min syster var synsk, eller ja, hon såg spöken.
Bill levde.
Tom levde.
Jag var inte galen.
Jag var lycklig.
Livet började återgå till sin vanliga ordning.
Bill och Tom låg på sjukan igen.
I morgon skulle min älskling bli utskriven,
men Tom var fortfarande knappt vaken.
Amanda tillbringade varje liten ledig minut vid hans sida.
Hon satt och pratade med honom hela tiden.
Han var knappt vaken, ändå log han och skämtade.
Som alltid.
Jag var påväg till deras avdelning och blev omsprungen av en massa läkare.
Jag bad en tyst bön att inget hänt Bill och Tom igen.
Men de sprang in i ett annat rum och jag andades ut.
Jag smög in i deras rum och såg Bill sitta i fotänden av Toms säng.
De pratade tyst med varandra och jag log.
"Jag älskar dig, storebror, försvinn aldrig från mig" Mumlade Bill.
"Jag älskar dig med, lillebror, från och med nu ska jag aldrig låta något hända dig" Sa Tom och log svagt.
Jag kvävde ett djupt andetag och fortsatte lyssna.
"Du kunde inte hindra det som hände, jag borde varit mer försiktig" Log Bill.
"Men ändå, jag har aldrig känt sån skuldkänsla som då, jag släppte iväg dig helt själv" Sa Tom och suckade.
"Tom, jag är 21, shit det där lät konstigt, 21 år! Jag klarar mig själv" Sa Bill.
"Tydligen inte" Skrattade Tom.
"Äh, tyst merej!" Skrattade Bill och ett fniss steg i min hals.
Jag lyckades inte hindra det utan det flög ur munnen och båda kollade mot mig.
"Hur länge har du stått där?" Frågade Bill och reste sig.
"Tillräckligt länge för att konstatera att ni är otroligt söta" Log jag och gick honom till mötes.
Han kysste mig mjukt och jag kysste tillbaka.
"Älskar dig, Zandra" Viskade han.
"Älskar dig mer , Bill" Viskade jag tillbaka och han skrattade det där trygga Billskrattet jag älskade.
-----------------------------------------------------------------------
kommentera för mera :)<3
Två dagar senare
Jag kunde inte fatta det.
Min syster var synsk, eller ja, hon såg spöken.
Bill levde.
Tom levde.
Jag var inte galen.
Jag var lycklig.
Livet började återgå till sin vanliga ordning.
Bill och Tom låg på sjukan igen.
I morgon skulle min älskling bli utskriven,
men Tom var fortfarande knappt vaken.
Amanda tillbringade varje liten ledig minut vid hans sida.
Hon satt och pratade med honom hela tiden.
Han var knappt vaken, ändå log han och skämtade.
Som alltid.
Jag var påväg till deras avdelning och blev omsprungen av en massa läkare.
Jag bad en tyst bön att inget hänt Bill och Tom igen.
Men de sprang in i ett annat rum och jag andades ut.
Jag smög in i deras rum och såg Bill sitta i fotänden av Toms säng.
De pratade tyst med varandra och jag log.
"Jag älskar dig, storebror, försvinn aldrig från mig" Mumlade Bill.
"Jag älskar dig med, lillebror, från och med nu ska jag aldrig låta något hända dig" Sa Tom och log svagt.
Jag kvävde ett djupt andetag och fortsatte lyssna.
"Men ändå, jag har aldrig känt sån skuldkänsla som då, jag släppte iväg dig helt själv" Sa Tom och suckade.
"Tom, jag är 21, shit det där lät konstigt, 21 år! Jag klarar mig själv" Sa Bill.
"Tydligen inte" Skrattade Tom.
"Äh, tyst merej!" Skrattade Bill och ett fniss steg i min hals.
Jag lyckades inte hindra det utan det flög ur munnen och båda kollade mot mig.
"Hur länge har du stått där?" Frågade Bill och reste sig.
"Tillräckligt länge för att konstatera att ni är otroligt söta" Log jag och gick honom till mötes.
Han kysste mig mjukt och jag kysste tillbaka.
"Älskar dig, Zandra" Viskade han.
"Älskar dig mer , Bill" Viskade jag tillbaka och han skrattade det där trygga Billskrattet jag älskade.
-----------------------------------------------------------------------
kommentera för mera :)<3
Comment the photo
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/goingon/450401238/
Visa toppen
Show footer