När allt försvinner

Jag känner mig sådär lagom gnällig, lite sådär så att jag vill sova och vakna i slutet av sommaren. Jag är trött, jag är less och jag känner mig förbannat ensam.

Det är inte lätt när personen en tycker om så det känns som en ska gå sönder befinner sig typ 140 mil bort, jag sitter fast här uppe i Luleå, åker inte till Stockholm först i Juli, men det spelar ingen roll om jag åker iväg för trots att det kommer bli närmare så är det fortfarande inte nära.

Jag har som ingen motivation att göra något, jag kan inte hitta motivationen och jag vet att det känns som att tiden går fortare när en gör saker, men jag orkar inte göra saker. Jag har haft saker att göra hela helgen och det kändes bra, tiden gick faktiskt, men så fort det blev söndag och så fort det blev måndag och så fort jag inte har haft något att göra så har allt bara varit så förbannat jobbigt.

Jag har haft ångest hela söndagen och måndagen, jag är rädd för att det ska komma tillbaka idag. Jag är rädd att min brist på motivation ska få mig att bara ligga i sängen hela dagen och glömma de viktiga sakerna jag har att göra. Jag är rädd att min rädsla för ångest ska få mig att stanna hemma och stänga in mig.

Jag är rädd att jag ska gräva ner mig för mycket och jag är rädd för att tycka synd om mig själv. Jag är just nu rädd för det mesta som kan få mig att glömma bort viktiga saker och som kan få mig att stänga in mig. För även om jag just nu inte mår sådär fantastiskt bra och även om jag just nu vill gå i tusen bitar, så vill jag fortfarande träffa andra, jag vill i alla fall  försöka må bra och jag vill i alla fall försöka att få tiden att gå så fort som möjligt.